Idag började dagen med att göra ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen och spelade lite minecraft innan det var dags att ta bussen till jobbet. På bussen var det inte så mycket folk men desto mer folk klev på allt eftersom. Det gick, i vilket fall som helst, bra att ta sig till jobbet och väl på jobbet skulle vi inte göra något särskilt. Jag behövde inte byta om och vi hade samma vikarie som vi haft resten av veckan. Jag spelade lite Bloons td 6 och sen skulle vi hämta tvätten, jag och vikarien. På vägen stötte vi på chefen med några andra. Jag visste inte riktigt vilka de här andra var men de verkade viktiga eftersom de tog kort och liknande saker. Jag fick flashbacks till när Tony hade tagit med sig viktiga personer till Tonys pizza. På tal om Tonys pizza så pratade vi lite om Tonys pizza igår. Först pratade vi om hur orättvist behandlade vi kände att vi hade blivit av cheferna. Att vi inte fått något tack för det arbete vi gör. Att de utnyttjar oss med funktionsnedsättning. Det mesta var det inte jag som så utan en annan på jobbet. Jag nämnde väl det att hade det varit en redaktion så hade det inte fungerat. En chef ska inte se sig som förmer sina arbetare. Men tillbaka till Tonys pizza. Jag tyckte det var skönt att jag kunde prata av mig lite grann om det på jobbet. Det har rått en sån tryckande tystnad kring det hela. Den person som jag vet ville bli av med mig svarade mig inte på Facebook och väljer sen att radera sitt konto på Facebook. Och kan sen fortsätta jobba på jobbet som vanligt. Och från Tony fick jag som svar att jag var på Rosvalla att jag bara skulle ”Lycka till!”. Jag nämnde det att det var flera månader som det var som att jag bara skulle glömma bort. Men jag kan inte glömma bort de här månaderna. Jag har jobbat på Tonys pizza. Så vi kom överens, vikarien och jag, att jag skulle prata med Hella om saken. Att jag liksom behöver lufta mina tankar om det hela. Alldeles för länge har jag gått och levt på som vanligt fast att ingenting är som vanligt. Man ska inte kunna få bete sig så här. Jag säger som jag gjorde på talet i Ung Vänsters veckokurs; att det är bedrövligt. Att man kan bete sig så här och komma undan. Så jag kanske får prata med Hella på måndagen. Jag hoppas det i alla fall. Det känns som att man kommer prata om annat och glömma bort det dock. Det brukar man göra när man har viktiga saker att prata om. Men jag kan inte leva så här längre. Jag vill ha tillbaka mitt jobb på Tonys pizza igen. Det finns inga försvar för det längre. Varför skulle det bli någon skillnad bara för att jag flyttar hemifrån? Då, om något, borde jag väl vara redo att jobba på Tonys pizza? Jag var redo. Men sen tog det stopp. Nu ska jag inte skriva något mer om det längre. Min mamma ringde i alla fall och sa att hon skulle besikta bilen och sa att vi kunde ta sådana där chiken wraps på KFC. Meningen var att jag skulle möta upp dem på vägen men jag gick hela vägen utan att möta upp dem. När jag klev upp för deras tunga sex trappor som de får gå varje dag och klev in i deras lägenhet så höll mamma på att tvätta av hunden Bella som hade bajs som hade fastnat i pälsen. Mamma sa att de hade varit redo och klätt på sig för att gå iväg men att Bella måste ha varit hård i magen eftersom bajset knappt hade åkt ut. Nu var hon ren i alla fall och vi kunde åka iväg. Vi började med ICA knuten där jag handlade olja, mjölk, snacks, anisfrön, sesamfrön, Coca cola, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, jäst, paj, godis och choklad. Efter det åkte vi för att besikta bilen. Vi åkte runt en del och mamma gick in för att ta reda på hur man gjorde och vi åkte runt igen för att vänta på vår tur. Vårat registreringsnummer skulle stå på en tavla på byggnaden och när det gjorde det kunde vi köra in. Vi fick gratis kaffe och jag tog en sån där chokodream och väntade på att bilen skulle bli klar. Jag har lite blandade känslor att sitta med medan mamma ska besikta bilen. Å ena sidan är det väl bra att den blir besiktigad, å andra sidan känner jag mig lite malplacerad eftersom jag själv inte har något körkort och då det är en massa personer med körkort där. Jag vet inte hur jag ska närma mig det där körkortet. Det känns som jag är så långt ifrån det som man någonsin kan vara. Men kanske var den här gången en möjlighet att se hur möjligheten med körkort ser ut. Jag vet inte riktigt. Jag själv kände mig bara malplacerad. Men sen var vi färdiga där i alla fall och sen skulle vi åka och handla på Pålljungshage. Vi var till Dollarstore där mamma skulle handla något och jag tog en maxipåse av cheese doodles. Tittade på målarartiklar men köpte inget själv. Efter det åkte vi till KFC där vi gick på toa och köpte en hamburgermeal som man kunde ta med. Vi åt i bilen och det blev så där kladdigt och besvärligt när kycklingen gled ut hamburgaren. Man fick äta med visst tålamod och det var gott i alla fall. Och när vi hade ätit färdigt så åkte vi hem till mig. Jag packade upp och sen gjorde jag inte mycket mer än att vänta på att parkourracet i minecraft skulle börja. Kanske spelade jag lite minecraft. I alla fall körde jag parkourracet och det gick som det alltid brukade gå. Det var svårt och jag kom sist. Men efter parkourracet så gjorde vi någon rolig grej. Stamsite skulle köra någon kurragömma på någon speciell server. Och jag gick in i den här servern och det var så mycket folk och det var så roligt och jag ville aldrig sluta spela. Men till slut fick jag lov att sluta spela. När Stamsite slutade spela. Och jag hade glömt bort allt jag hade gjort under dan. Jag hade blivit för trött för att skriva något igår så jag skriver om det idag istället. Men idag ska det ju vara Melodifestivalen och innan dess så kanske jag lagar någon maträtt. Om jag skulle reflektera lite över gårdagen i alla fall så kände jag mig lite fängslad. Som att jag inte kunde känna vad som helst. Jag vet inte var den känslan kommer ifrån men när vi ska till sådana ställen som Pålljungshage så känns det som att det enda man ska tänka på är att konsumera. Och ingenting annat. Jag har för mig att jag skrev en dikt om det förut som heter konsumtionsmardrömmar för det är ju verkligen konsumtionsmardrömmar. Och jag blir så matt, så orkeslös, vet inte vad jag ska ta mig till. Mitt eget skrivande känns meningslöst, innehållslöst, men visst finns det mening i mitt skrivande trotts allt? Dessa dagboksanteckningar jag gör, dessa försök att försöka skriva ner vad jag gör om dagarna, är ett försök att få någon slags rättvisa här i världen. Jag vill ha tillbaka mitt jobb på Tonys pizza. Jag vill inte gå omkring och fundera vad jag gjorde för fel. För jag har inte gjort något fel. Jag har inte suttit och tittat i mobilen och förstört någonting. Varför skulle jag göra det? Men i slutänden känns det som det är de med jobb som vinner. Men jag måste prata med Hella om det hela. Jag måste det. Det kan inte få gå till så här. Någon slags rättvisa måste skippas. Men så; det var en lång dag igår. Jag måste fundera kring vad jag vill skriva för något. På tisdag klockan kvar över sex så ska jag på skrivarkurs på folkuniversitetet. Jag har funderat om jag ska skriva mer om Tonys pizza. Men man kommer inte långt med att fundera på saker och ting. Det gäller att faktiskt göra det. Skriva om Tonys pizza alltså. Men var ska jag börja? Vad ska jag verkligen göra som betyder något? Hur ska jag kunna skriva om något när jag hela tiden för sagt till mig att jag ska glömma det? Det blir för övermäktigt, alldeles för mycket, för en människa att klara av. Och jag är en människa som varit med om många orättvisor. När jag var i Ung Vänsters veckokurs så kunde jag känna att jag kunde förändra mitt liv. Det kan jag inte längre. Inte på samma sätt i alla fall. Fast kanske skrivandet är ett sätt att få rättvisa igen? Kanske det är det. I så fall ska jag fortsätta skriva och jag ska skriva om alla orättvisor jag varit med om. Det var en lång dag igår. Blev lite konstigt när jag efter att jag pratat om Tonys pizza skulle på besiktning och sedan till Pålljungshage till Dollarstore och KFC. Men jag ska fortsätta prata Tonys pizza. Oavsett vad någon annan säger. Jag kan inte fatta att det ska vara så svårt att fatta att det var en person som ville bli av med mig på jobbet. Och att hon nu lyckades genom att inte svara på min kommentar på Facebook och ta bort hela sin profil på Facebook. Det verkar som att det är tystnaden som ska råda på arbetsplatsen. Man ska inte prata om hur man mår. I alla fall inte högljutt. Jag hoppas att jag, genom att gå skrivarkurs på folkuniversitet, får verktygen att skriva om Tonys pizza och att jag efter det förhoppningsvis har något verk som på något sätt handlar om Tonys pizza. Jag har inte vågat tänka på det innan. Inte vågat tänka att jag ska kunna söka in till Skriv! Projekt: Skönlitteratur. På sin höjd har jag tänkt att jag ska söka in till Skriv! Poesi, prosa, dramatik. Och jag måste komma ihåg att skriva det där personliga brevet till den kursen. Det och se på Melodifestivalen…