WordPress vill att jag beskriver en risk jag tog som jag inte ångrar. Kanske att börja med journalistik? Jag har tänkt mycket på hur mitt liv såg ut innan jag började med journalistik. Paddlade kajak och sådana grejer. Men med journalistik fick man en annan insyn i verkligheten. Folk var inte alltigenom snälla som man hade trott på naturguidesutbildningen. Det fanns faktiskt de som ville skada en, kanske rent av döda en. Det var en hemsk insikt man fick, men vem har sagt att journalistik är enkelt? Sen kanske det inte är så allvarligt att någon skulle gå dräpa en, men jag tror ni förstår vad jag menar. Eller jag tappade bort mig själv lite där. Vad innebär det egentligen att skriva journalistik? Inte är det att skriva om skogen i alla fall…

WordPress vill att jag berättar om en gång när jag önskar att jag hade gjort något, men inte gjorde det. Vad skulle jag göra annorlunda. Det finns massor av sådana tillfällen. Men jag går inte runt och funderar om det fanns något som jag kunde göra annorlunda. Kanske det var den gången när jag och lillebror lekte kull då. Och jag knuffade till honom med dörren så att han föll hela den långa vägen ner mot betonggolvet. Jag kunde ha gjort det annorlunda på det vis att jag inte hade knuffat till honom med dörren. Då hade jag sluppit utskällningen jag fick sen också av lillebrors pappa. En annan gång var när vi råkade välta barnvagnen men det vet jag inte om vi kunde göra så mycket åt…

WordPress undrar vad som gör mig nervös. När personer vägrar förändra sig själva. Då tänker jag mer specifikt på när de inte vill pröva något nytt. Så kände jag när jag försökte övertyga en boende att gå med i journalistikgruppen. Vad som gör mig nervös är dess ovilja att förändra sig själv. Och om det skulle hända dem något, låt säga om det är något kriminellt, vad skulle de göra då? För då har de ju inte säkerheten med att vara med andra som kan skriva om liknande saker. Man är ju helt utlämnad och jag kan inte förstå hur man skulle vilja leva så…

WordPress undrar hur jag varvar ner efter en krävande dag. Jag antar att jag lyssnar på filmmusik. Kanske läser en bok. Kanske lyssnar på P3 eller P2. Det känner jag för att göra nu i alla fall. Lyssna på P2 alltså…

Jag tror jag tar en paus från läsandet för att själv skriva lite. Jag har själv svårt att minnas min barndom i Stjärnhov där vi bodde i det brunvita huset. Jag kan minnas att jag var ett besvärligt barn som bet min storebror när han bar bort mig. Men jag kan inte minnas saker så som Atefeh har gjort. Jag kan minnas Kättbo och allt vi gjorde där. När övervåningen skulle byggas om och man råkade få glasfibrer på huden så att det började klia. Eller man var väl mer försiktig. Man vågade inte göra mycket när Micke höll på att arbeta. Av någon anledning kändes det som att han hatade mig. Eller i alla fall att han inte tyckte om mig så mycket. I början var ju hans son Jimmy i Kättbo också. Han tyckte om att lyssna på Energy på radion och spela The legend of Zelda Ocarina of time på tvn. Ganska snabbt gjorde han sig vän med killarna på byskolan i Siknäs som vi gick i då. Jag blev ganska snart mobbad efter det. Det sjöngs någon sång om mig som gjorde narr av mig och jag kände att jag bara ville fly från allt och alla. Mamma var den som ganska snabbt var framme och försvarade mig, men jag kunde inte riktigt känna tacksamhet för henne, eftersom hon hade valt att flytta med Micke både till Nyköping och Kättbo. Och därmed bort från pappa. För att ta mig till pappa fick jag lov att åka buss från Mora till Stockholm och i Stockholm så möttes jag av min pappa. I alla fall i början när jag inte var så självständig än. Vi åkte SL-tåg från Stockholm till Gnesta där jag firade något slags lov som jag hade då. Jag inser att jag har mer att skriva om det jag fick uppleva i Kättbo. Det starkaste minnet är när jag och lillebror skulle leka kull och jag kullade honom och sprang före honom där vi var i källaren uppför trappan och ställde mig bakom dörren. Jag kunde höra honom komma efter mig och när han var precis bakom dörren så öppnade jag dörren så att han knuffades och föll hela den långa vägen mot betonggolvet. Efter det fick jag en rejäl utskällning av Micke som frågade om jag ville ta livet av min lillebror. Själv kunde jag bara sitta där och gråta, men jag kan ändå undra var den här känslan av att vilja ta livet av min lillebror kom ifrån. Ända sedan han föddes hade jag känt en avundsjuka mot honom. Att han skulle få mer uppmärksamhet av mamma än vad jag fick. Känslor som jag inte skulle påstå att jag har nu. Jag och lillebror är två helt olika personer, men det är inget mer med det. Jag har en längtan att få skriva om allt jag fick uppleva i Kättbo. Alla personer jag fick möta. Alla platser jag fick besöka. Skogen, bäcken och lite längre upp i skogen myren. Det kändes som vildmark. Men hade det varit vildmark så hade inte ett träd kapats och det hade det ju gjorts här. En gång rymde jag hemifrån också. Det var under högstadiet och i början hade jag planerat rymningen med en kompis jag kände då. Vi pratade om att vi skulle leva som riktiga vildar ute i naturen. Han gjorde det ju aldrig. Men jag gjorde det. En dag efter skolan. I stället för att gå hem så gick jag vidare på vägen mot det gula grannhuset. Jag gick uppför en kulle och genom ett kalhygge. Genom en tätbevuxen skog och på ett ställe stod jag blickstilla eftersom jag annars riskerade att bli upptäckt av en minibuss som stod där. Jag fortsatte mycket långsamt på en väg som var full av stora grenar och stockar. Jag kom till en bäck som jag inte kunde ta mig över. Gick runt några byar och stötte på högar med skräp. Till slut, när jag hade kommit till en myr, orkade jag inte gå längre. Då vände jag. Och på vägen blev jag upphämtad av polisen. Men det här var ju långt fram i tiden. När jag bodde i Stjärnhov levde jag ett helt annat liv. Jag har svårt att minnas vilket liv jag levde då men jag har fått återberättat för mig att vi hade ankor? Mamma och pappa skilde sig när jag bara var ett år gammal så det var nog inte så konstigt att jag hade glömt allt jag var med om då. Men jag kan komma ihåg att jag separerades från min pappa och att jag hade så svårt att acceptera det. Micke mötte jag någon gång under den här perioden och för mig var han en främmande människa som jag inte visste något om. Jag var till hans lägenhet någon gång och gömde mig utan att riktigt veta vem som bodde där. Där mamma bodde var ganska stort. Vi hade vardagsrum, hall, kök, ett rum för mig, ett rum för min storebror och det var ett rum som jag inte fick gå in i. Vi hade en ödla som hette Findus som dog och jag var så ledsen över det minns jag. Jag hade fått någon puff i julklapp och tillbringade mycket tid bara liggandes i den. Jag spelade något spel på datorn som hette Croc som jag tyckte mycket om. Jag antar att jag skulle kunna skriva om skolan jag gick i då också. Jag kommer inte ihåg mycket mer än att vi hade många lekplatser att vara på. Vi kunde vara i skogen där någon slags hinderbana satts upp med däck som man skulle hoppa i. Jag tillbringade nog den mesta av tiden byggandes kojor. När jag tänker efter så tror jag att en av pappas kompisar hette Kjell och att han hade en son som jag inte mindes namnet på. Ännu längre tillbaka i tiden var jag hos någon slags dagmamma och jag kan komma ihåg att jag utvecklade någon slags rädsla för katter för att jag hade blivit riven en gång. Som ni märker blir det lätt rörigt när jag skriver om mitt eget liv men jag njuter varje sekund när jag läser om Atefehs liv. Kanske att jag kan skriva en självbiografi jag också en dag? Det känns nästan som jag behöver intervjua mamma eller pappa för att minnas detaljer men det här med att jag hade en dagmamma har jag inte tänkt på evigheter. Jag kan minnas att hon bodde på ett ställe först och flyttade till ett annat ställe senare. Jag kan minnas att vi såg på Lejonkungen två. Mitt liv var fullt av fantasi. Jag trodde jag skulle bli en isbjörn. Jag trodde jag skulle bli en superhjälte. Gjorde långa konstiga gångar av papper där jag tänkte att man skulle kunna gå igenom och på något magiskt sätt bli superhjälte. Jag kom på en karaktär som jag kallade för Ching och som var en vattenvarelse. Alltså gjord av vatten. Och jag kom på en saga om en snögubbe som rymde hemifrån. Om en blixtdrake och en karaktär som var helt gjord av magi och som också kallades Magi. Men mitt eget liv har jag inte skrivit så jättemycket. Kanske det är dags nu. Nu när jag är trettiett år. Det finns ju så mycket att berätta men jag vill ju inte att det blir rörigt. Jag vet inte hur man skriver så som Atefeh gör men hon har fått mig att minnas saker som jag inte tänkt på länge. I så fall skulle väl boken heta Innan tystnaden tar mig tror jag och det skulle väl handla om just det. Att jag vill hinna berätta allt innan tystnaden tar mig. Jag kan fortfarande tänka på det där minnet när jag stod utanför huset i Stjärnhov och vi skulle flytta. Jag tänker att jag kan börja där. När jag var som allra yngst i sinnet. Och när världen verkade så oerhört stor. Ingen annan än jag kan äga min egen historia…