Idag började jag dagen med att göra mig ett par mackor. Det var två barn hemma hos pappa så det var rätt livat och man blev rätt trött efter en stund. Men efter frukosten så bäddade jag i alla fall sängen och borstade tänderna. Jag har inte kunnat bestämma mig om jag ska vara inne och vila eller om jag ska vara ute med barnen. Jag har för mig att jag läste lite av boken Alejandro. i alla fall. Jag satt ute med boken i handen men läste den aldrig eftersom barnen pratade med mig hela tiden. De pratade om att de också brukade låna böcker på biblioteket när de såg min bok. Något om sommarskuggan eller liknande. Till slut klarade jag inte längre av att sitta där längre utan gick in med boken. Vilade lite för en stund. Efter ett tag så var det dags för mat. Det bjöds på lax, potatis, sås och sparris. Mycket god mat helt enkelt! Efter maten tog vi lite kaffe och kaka. Och efter det gick pappa och jag ut på en promenad. Där vi bland annat pratade om resmål vi ville åka till. Eller om vi pratade om det senare kommer inte jag ihåg. Han frågade om jag visste vad min lillebror skulle göra i sommar. Jag svarade att det visste jag inte. Men jag berättade att jag i alla fall hade varit i Kättbo. Till och med Siknäs där jag hade gått byskola. Pappa svarade att han ju hade sett bilder på det på Facebook och sen pratade vi inte så mycket om annat. Har jag för mig. Det var i alla fall mycket packning inför att jag skulle åka iväg. Det är alltid lika vemodigt att lämna pappa men det är som det är. Jag ville i alla fall handla lite så vi åkte till ICA där jag handlade lite Mer pärondricka, aloe vera-dricka och chips. Pappa tog min väska på sin rygg och sen gick vi och satte oss bakom Pressbyrån. Pappa sa att han kunde vakta mina grejer om jag ville gå och köpa en glass så jag gjorde det. Vi pratade lite om resmål vi ville göra och då har jag för mig att pappa sa att han skulle åka till Spanien redan. Finlandsbåt kan man ju åka på hösten också. Det behöver ju inte vara sommar för att man ska åka det. Sen pratade jag lite om Jakobsbergs folkhögskola och att jag hoppades att jag kom in i den skolan. Jag vet inte om han var så intresserad egentligen eftersom han inte sa så mycket. Efter ett tag gick han därifrån i alla fall och vi gav varandra en lång och varm kram. Jag tog någon bild på mig själv innan jag gick till bussen. Det gjorde jag förresten på maten också. När vi ändå pratar om saker som jag gjort idag. Men efter det gick jag till bussen. När den började åka iväg så gjorde jag någon Tik tok-video där jag filmade landskapet som jag åkte förbi. På busstationen bytte jag buss till Brandholmen. Och här har jag varit sen dess. Det är, som personalen beskrev det, ett “lugnt område”. Jag är så trött på personalen just nu. De är liksom inte förändringsbenägna. Jag anser det vara mycket farligt men jag orkar inte tjata längre. Eller jag tjatar men inte på samma envisa sätt. Eller så är det just det jag gör. Grejen är den att personalen inte är förändringsbenägen och det anser jag är ett stort problem. Och grejen med att dela ut lappar som är som skrivna för dagisbarn förstår jag inte heller. Att inte skicka ut lappar till de som inte vill ha lapparna löser ju inte heller problemet. Problemet är att de inte vill förändra sig. Så vad sa jag mer när personalen var här? Jag kommer inte ihåg. Egentligen skulle jag ju värma en paj men i stället fick jag ett vredesutbrott på personalen. Om någon skulle få för sig att dräpa mig så har jag inget som helst skydd. Jag sa det också. Att jag vara konstant rädd. Och att jag vara så djävla trött på att vara det. Han försvarade sig med att det var ett lugnt område. Det skulle inte hända något här. Som att ett lugnt område var skäl nog att det inte skulle ske brott här. Jag vet egentligen inte om jag jobbar imorgon. På semesterlappen står det att semestern börjar 24 och det är ju imorgon så egentligen kanske jag inte jobbar imorgon? Vad skulle de säga om jag kom ändå? Och på onsdag har vi boendemöte. Jag antar att jag kommer vara arg då också. Eller sträng. Eller hur det nu blir. Jag kanske inte får mycket sagt i över huvud taget. Vilket vore synd. Men jag måste nog gå på boendemötet om jag vill ha någon slags förändring. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd dock. Rädd för att bli hotad eller misshandlad. Jag klarar inte av det här längre. Jag måste skriva om något annat för att inte gå under. Mitt eget skrivande måste gå före det journalistiska alla dagar i veckan. Det är det jag är så trött på. Att ingen annan skriver nyheterna. Hur ska jag lyckas få något sagt på boendemötet vi har på onsdag om de andra bara pratar aktiviteter och vad de vill göra med varandra? Jag borde kunna lösa det på något sätt. Jag vet inte hur, än, men på något sätt. Man måste fortsätta vara envis. Det är det enda sättet att få till förändring på. Envis trotts att man hela tiden möter på motgångar. Motgångar kan vara personalen som kom på matstödet nu. Men det kan även vara de andra på boendet under boendemötet. Jag orkar inte vara den som kommer med dåliga nyheter längre. Vad kan jag göra för att slippa tänka på allt dåligt som händer i världen? Typ spela minecraft. Eller se på youtube-videor. Läsa tidningen Skriva eller boken Alejandro. Allt annat än journalistik. Jag kommer inte vara helt bortkopplad men jag kommer inte längre bry mig om grövre saker som står på polisens hemsida. Jag orkar helt enkelt inte. Och imorgon kanske jag kan gå till mamma så då har jag det att se fram emot. Och hälsa på hunden Bella. Efter det där vredesutbrottet blev jag mycket trött. Kanske ska gå och sova lite. Drömma om plåtar och kartonger. Snöklädda landskap. Höga höghus. Något som är något annat än det jag skriver om nu. Nämligen krim. Skrivandet behöver vara som en kudde som man kan vila huvudet på. När allt går emot en. Det måste det få va. Annars hade man aldrig överlevt. Annars hade man gått sönder av alla viljor runt omkring sig. Jag glömde förresten nämna att jag såg två filmer igår, The legend of Zoro och Terminator 3, på pappas tv. Ibland undrar jag om jag inte ska göra som alla andra gör, nämligen hålla tyst. I alla fall för en liten stund. Jag orkar inte skriva något mer nu. Jag måste kunna tänka på mig själv också. Även om det låter egoistiskt. Jag orkar helt enkelt inte vara alla till lags. Så jag stänger ner. På obestämd tid. Jag vet att det är ett löfte jag inte kan hålla. Och i och med att jag gick med i Vänsterpartiet så kan jag heller inte sluta prata om politik. Om socialism, feminism och antirasism. Men jag känner att jag inte orkar prata om det heller. På sin höjd någon dikt var dag. Nu när jag går på semester. Och mitt eget skrivande är något… det är något… jag inte tänkt på väldigt länge. Jag påminns ibland om vad jag skriver för något av texter jag delat på Facebook. Råa texter i sin mest ursprungliga form. För är det inte därför jag skriver? För att beskriva det undermedvetna i sin mest ursprungliga form?