Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt, corn flakes och hallon. Tanken var att vi skulle bada i tjärnen vid halv fyra så skulle vi få besök halv fem. Vi satt dock rätt länge och bara lyssnade på radio men badade gjorde vi i alla fall. Eller jag badade. Mamma doppade bara benen. Det var rätt kallt men det gick faktiskt att simma mot strömmen. Mamma tog någon bild på mig i vattnet och jag tog några bilder efter det. Vi gick upp och satte igång grillen. Gjorde i ordning grillspet med kött och grönsaker. Gästerna kom och vi åt potatis, kött, paprika, lök, tomater, champinoner och till det någon god sås. Jag tror inte någon gick därifrån hungrig i alla fall. Och hundarna hade sprungit och lekt med varandra så att de var helt slut. Men helt slut kunde de ju inte vara eftersom Bella skulle följa med på en promenad. Den gick genom skogen och genom kalhyggen och tätbevuxen skog. Och till slut var vi framme. Det var något hus och en bäck. Så mycket mer var det inte. Och innan vi gick därifrån så doppade jag fötterna i det kalla vattnet. Jag bjöd hunden Bella på blåbär. Och på vägen hem gick vi på vägen som var lättare och inte lika snårig. Jag hade velat hålla kvar tanken på att vi är på en stig i en skog någonstans. Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det men jag känner väl att det inte finns så mycket mer att skriva om den här dagen. Vi har tagit lite te och mackor. Och det blev lite avtvättande av kroppar när mamma värmde på vatten på gasolen. Det var nog nödvändigt, speciellt med tanke på att vi kanske är på Orsayran imorgon, men så mycket mer har jag nog inte att skriva om den här dagen. Jag hade velat ha mer att skriva men vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Om jag ska skriva om de höga byggnaderna; vad ska jag skriva för att göra det intressant? Jag får känslan av att det är alldeles för mycket att skriva. Att jag borde skriva om det senare. När jag sitter framför en dator och har tangenter att skriva på. Jag tycker i å för sig att det inte gör något att skriva på mobilen. Just nu sitter jag i ljuset av ett tänt ljus men jag borde lägga mig snart för jag börjar bli så trött. Men jag vill ändå plantera id’en om möjligheten att skriva om de höga byggnaderna. Kan låta difust eller surrealistiskt men det är så det är. Om det är som så att jag fått det att låta difust eller surrealistiskt så har jag till och med uppnått något. Eller hur man nu säger. Kanske jag egentligen menar obegripligt? Eller hur man nu ska få grepp om det obegripliga. Det går ju inte. Så jag fortsätter skriva och jag skriver om höga byggnader. Jag såg dem en gång när jag var i Brandkärr och trodde aldrig att de skulle bli en så stor del av mitt liv. I Brandkärr bor det många olika personer från många olika kulturer. Att ha en utgångspunkt där innefattar många olika personer. Det gör det också lättare för mig att skriva om det obegripliga. Det surrealistiska. Som innefattar så många olika personer. Att det blir svårt att få grepp om allting. Men jag har nog någorlunda hum om någonting och det är nog handlingen. Eller jag måste säga att det var lättare att skriva grunsynopsisen till grunid’en. Nu måste jag bygga upp allt från början. Där har vi Tonys pizza, där har vi ett snöklätt landskap, där har vi Nyköpings å, Hålletskogen och Brandkärr. Sen tänket jag mig att det blir en övergång från Brandkärr till de höga höghusen. Från att ha varit liten till att bli så väldigt liten. Det är väl inte konstigt att det blir så väldigt mycket att skriva om när landskapet är så stort. Men det finns också en bekräftelse på att jag äger min historia. Igen. Även om den inte utspelar sig i Brunnsvik. Eller kanske är det just det den behöver göra för att historien ska kunna gå vidare? Jag vet inte riktigt. Nu när jag går och lägger mig tror jag inte att jag kommer drömma om röda byggnader. Däremot kanske jag drömmer om Ung Vänster och olika läger jag varit på med dem. Och de här platserna som känts så avlägsna att det inte känts som någon människa kan vara där. Där har Ung Vänster varit och hållit sina kurser. Det har varit surrealistiskt. Det har varit difust. Med andra ord; det har varit precis som jag velat att det ska vara. Klockan är mycket. Ute är det mörkt. Jag borde kanske skriva mer någon annan dag. När jag är piggare. Måste dock säga att den här platsen är som gjord för att skriva om drömmar. Om man inte tänker på balkongen i min lägenhet i å för sig där jag satt i början av semestern med en filt och ett tänt ljus. Och snart är semestern slut. Jag måste fånga upp de sista timmarna. De sista sekunderna. Innan semestern är slut. Jag orkar inte skriva något mer. Har inget mer att skriva heller. Så jag får lämna er så här och hoppas att jag drömmer någorlunda vettigt. Om det nu går. Jag söker efter de allra mest vilda drömmar. Det står helt klart. Men jag orkar inte skriva något mer. Jag får återkomma imorgon om jag har något mer att skriva då det vill säga…