WordPress undrar vad min definition är av att vara romantisk. Jag antar att jag försökt vara det ett antal gånger. Man delar med sig av sina allra mest hemlighetsfulla texter. Och delar med sig av sin favoritmusik. Kanske tar man någon romantisk promenad. Eller äter på en restaurang. Man försöker flörta hejdlöst. Jag trodde att jag var ihop med en tjej en gång när vi tittade på konst ihop men tydligen behövde man ha mer gemensamt än konst för att det skulle funka. Och just nu känns det som jag är längre ifrån en relation än någonsin förut. Jag tror jag är kär i en tjej men det är lite jobbigt att hon är personal. Det är henne jag visat mina texter för och musiken jag lyssnar på. Så på ett sätt vet hon mer om mig än jag själv gör. Vilket skrämmer mig. Men det gör inget. Det är precis så jag vill ha det. Även om det kan låta paradoxalt. För varför skulle man vilja ha något som skrämmer en? Jag har inget bra svar på den frågan mer än att det är så jag vill ha det. Sen vet jag inte om hon tycker att jag är romantisk. Hon har ju sagt att hon har en kille nu men jag tror inte hon trivs i den relationen. Inte vad jag tror i alla fall. Sen kanske hon trivs jättebra i den relationen men ändå känner att något fattas. Då finns alltid jag där. Det är så jag vill tänka i alla fall…

WordPress undrar vad jag är mest orolig för inför framtiden. Oj. Mycket. Klimatet. Nazismen. Men jag kan inte gå runt och vara orolig hela tiden. Det funkar helt enkelt inte. Men visst tänker man på det ibland. Det gör man. Speciellt med tanke på att man bor på ett boende. Vet man inte vem som kommer på stöd härnäst. Fast jag har redan tipsat om boken Kafkapaviljongen till de personer jag känt befunnit sig i riskzonen för att bli nazismens nyttiga idioter. Visade sig att det bara var fördomar från min sida för de var fullt villiga att läsa den här boken. Så av det kan man dra lärdomen att man inte ska gå runt och ha fördomar om folk hur som helst. Kan väl också nämna att jag fått bättre relation till viss personal på grund av det. Så det är ju alltid bra. Att man inte är osams och slåss och bråkar och sådana saker. Sen finns det ju saker jag inte gör med personalen alldeles oavsett vad de tycker men det är en helt annan historia…

WordPress undrar om jag någonsin har opererats. För vad. Nej det har jag inte. Och jag kan heller inte föreställa mig hur det skulle kunna va. Jag har helt enkelt ingen erfarenhet av det…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor och pulverkaffe. Runda björnen-mackorna skar jag upp några jordgubbar och la upp på Instagram. Det fick många likes på Facebook vilket var kul. Jag såg på någon video av Inga Konstigheter. Jag såg även en video av Chriswhippit där han spränger nether i luften tillsammans med UFOsxm. Efter det så cyklade jag iväg och handlade lite. Jag handlade mjölk, aloe vera-dricka, Mer pärondricka, Coca cola, Crunchy, chips, choklad och glass. På vägen hem cyklade jag i motvind så jag fick lov att cykla även fast det var nerförsbacke. Det var lite extremt men jag kom hem i alla fall. Efter det gjorde jag inte mycket annat än att spela lite minecraft och Skyrim. Och till femtiden hade jag matstöd. Då ville jag prata sex och samlevnad med personalen eftersom jag hade pratat det med honom förut. Det var väl den enda person som jag var bekväm med att prata med det om. Han gav tips på de här sidorna som jag redan hade sett och kanske att jag kunde prata med den där terapeuten sen när han är tillbaka. Men annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag gjorde mig en paj med oliver och soltorkade tomater i alla fall. Och jag körde parkourrace när det var dags för det. Jag röstade inte på värld 2 idag men det blev den världen ändå. Och jag har kört Fängelsehålorna lite så här efteråt. Det finns en del i slutet som är lite hemlig där jag försökt köra lite och jag har kommit en bit men jag kommer inte längre. Annars tittar jag på Stamsites stream just nu. Han spelar minecraft. Men jag vet att jag borde läsa mer än jag gör nu. Både tidningen Skriva och boken Alejandro. Jag vet inte om jag kommer lära mig något av det dock. Mer än det jag redan kan. Jag har börjat se filmen It igen också. På något sätt längtar jag efter mer blod och död. I fiktionen dock men likväl blod och död. Det verkar vara det enda som lockar läsare. Om jag nu inte har något annat att skriva. Något jag inte tänkt på ett tag. Vad kan det tänkas vara? Kanske om sex och samlevnad men jag har ju ingen erfarenhet av det. Hur ska jag kunna skriva om något som jag inte har någon erfarenhet utav? Det enda jag har kvar att skriva om är mörkret. Det som finns i djupa vatten. Där det varken finns fotfäste eller fast mark. Där någonstans ska jag hitta mig själv. Bland alla viljor. Som är mina egna. Så ensam. Och så tom. På känslor. Utdränerad. Så utdränerad. Och tom. Det fanns en tid då jag var kär. Jag kanske är kär igen. Det är det enda hoppet jag lever på. Kärleken. Är starkare än något annat levande ljus. Kanske det är det som håller mig ovanför vattenytan? Kanske det är det som får mig att nå land och fast mark igen? Jag vet inte riktigt. Men det är ju förbjudet att känna känslor för personalen. Enligt vän av ordning. Jag tror inte det här systemet kommer hålla länge till. Jag tror det kommer upplösas och förintas till ingenting. För det går inte att leva så här. Inte enligt mig. Varför är det förbjudet att känna känslor för? Huvudet åker ner under vattenytan. Jag kan inte andas. Jag kommer dö här där jag är. Det är min största rädsla. Att jag ska dö där jag är. Jag är rädd för personalen. Och jag är rädd för vad de kan göra mot en. Det kan ingen ta ifrån mig. Men jag måste leva mitt liv normalt. På något sätt. Även fast det inte är normalt. Även fast mitt huvud är under vattenytan. Jag måste fortsätta skriva. Jag måste fortsätta leva. Fortsätta tro att vi får vara kära trotts allt. För det är det enda jag lever på. Det och skrivandet. Jag ska läsa mer. Det är enda sättet att fylla på det intellektuella bagaget…

Idag började jag dagen med att göra mig en skål med Bollnäsfil och Crunchy. Jag har tänkt att jag ska sitta och spela Skyrim hela dan men spelet är så tråkigt att jag har svårt att stå ut med det. Eller tråkigt är det väl inte men det tar tid innan det händer någonting. Jag kom på att jag inte skrivit något om gårdagen. Då gjorde jag mig ett par Runda björn-mackor och pulverkaffe. Vi skulle åka och bada och mamma var väl lite sen, om jag minns rätt. I alla fall var vi och bada. Och den här gången ägnade jag extra mycket tid till att bada. Jag försöker ju gå ner i vikt men det är väldigt ansträngande att kråla. Man förlorar energin rätt fort och så orkar man bara simma vanligt tillbaka till land igen. Dessutom är det ju lite skrämmande att simma. Om man är ute på djupt vatten så måste man ju konstant hålla sig flytande för att inte drunkna. Jag drunknade ju aldrig, men på de djupaste vatten lyckades jag aldrig simma ner till botten, så det var minst sagt skrämmande. Det är ju också det jag försöker skriva om, att inte ha något fotfäste, och inte veta vad som kommer härnäst. I det här fallet är det ju Nyköpings å och Hållet-skogen. Han måste vara så trött efter att ha trampat vatten så länge. Att inte ha något fast att stå på, inget land under fötterna, måste vara hemskt. Och sen kanske land inte är så välkomnande heller. Om det är ett träsk och man hela tiden sjunker genom jorden. I det här fallet tror jag att det är mycket gräs. Och han blir liggande där, för ett tag, väntandes på att orken ska återvända till benen. Det är i alla fall så jag tänker mig att berättelsen ska utspela sig. Men jag vet inte; mycket hinner ju ändras under tidens gång. Efter ett tag tog jag en paus från badandet och tog lite kaffe och kex av mamma. Sen badade jag en gång till. Jag måste säga att jag badat väldigt mycket vid det här laget. I badet såg man många barn och uppe på land deras föräldrar. Jag kommer inte ifrån känslan att jag själv känner mig som ett barn men bada kan jag göra i alla fall. Efter att jag hade badat så åkte vi hem till mamma. Hon skulle laga till köttfärsås. Jag såg min lillebror ligga i sängen. Han skulle iväg och träna tror jag. Jag borde ha hjälpt mamma tidigare men efter ett tag frågade jag mamma om hon ville ha hjälp att laga mat. Det ville hon. Och när hon var färdig med den så satte vi oss och åt. Vi såg på 30 dagar i fängelse. Efter ett tag kom min lillebror tillbaka. Jag frågade om han inte hade semester men han sa att han inte hade någon semester. Vad jag egentligen hade velat fråga är varför han är klädd som han är och om jag har ett dödshot hängande över mig. Är det någon som vill se mig död? Det har jag känt hela den här tiden. Men jag har inte vetat vad jag ska göra. Livet har fortgått som vanligt. Och det är just det som är problemet. Vi såg i alla färdigt på 30 dagar i fängelse. Måste säga att det var väldigt känslosamt att se hur livet blev för de som kom ut från fängelset. Vilken misär vissa levde i. Det blir lättare att förstå hur samhället fungerar när man ser hur deras liv fungerar. Efter maten åkte vi för att handla. Jag skulle inte ha så mycket, bara lite mjölk, chips, dricka och pajer. Så nu har jag jättemycket pajer i frysen. När jag kom hem sen kom jag inte ihåg så mycket vad jag gjorde. Jag har för mig att jag inte kunde få igång minecraft men nu verkar det funka i alla fall. Jag har inte jättemycket att skriva om Skyrim. Jag körde slut på det en gång så just nu nostalgispelar jag det väl bara. Den här tystnaden tär på mig. Jag är rädd men vet inte vad jag är rädd för. Hotet är otydligt. Det känns som att det i Nyköping finns en gängkultur där man i hemlighet planerar mord. Eller vad annars finns det att göra i en stad som Nyköping? Folk verkar mest vilja flytta ifrån den här staden. Och det har folk gjort också. Men jag är kvar. Och jag är rädd för att jag ska dö bara för att någon är lite irriterad på mig. Jag är också rädd för att drömma om djupa vatten. Det är något med att inte ha fotfäste, att inte ha fast land under fötterna, som skrämmer livet ur mig. Jag kommer fortsätta skriva om det djupa vattnet. Jag kommer fortsätta beskriva känslan av att inte ha någon fast mark under fötterna. Jag kommer fortsätta skriva. Det kommer jag helt klart. Oavsett om någon vill eller inte. Jag är inte död än och min vilja att skriva har inte svalnat det minsta under alla dessa år som gått sen jag gick i Brunnsvik. Det mesta jag har att skriva om är väl om Skattungbyn. Men inga djupa vatten där. Bara gräs och odlingar. Och en obekväm känsla att något inte står rätt till. Det är inte lång tid som man är på ett ställe. Sen byts det ut mot någon annan. Något som inte är Skattungbyn. Som är ett minne av något annat man gjorde eller såg. Som man trodde att man hade glömt bort. De flesta landskap man drömmer om är platser man trodde att man glömt bort. Sen har vi det djupa vattnet. Igen. Kommer jag någonsin komma upp ur det? Jag skrev ju om det en gång förut. Men fick inga reaktioner. Kanske för att det inte var något blod? Eller mord?