Idag började jag dagen med att göra mig en skål med Bollnäsfil och crunchy. Jag såg på när Chriswhippit och UFOsxm spelade Tricky trials vilket tog större delen av dan. Jag tror jag vaknade någon gång vid ettiden då mamma ringde mig. Vi skulle åka och köpa sandaler, sa hon. Jag sa att jag precis hade vaknat så då sa hon att hon kunde komma om en timme. Det blev lite stressigt ändå eftersom jag ville skriva en handlingslista också. När mamma kom ville hon ha en vattenflaska och skål till hunden så då fick jag ta med det också. Och min väska som jag kunde ha varor i. Men annars var det nog inte mycket annat än att gå ut. Mamma stod redan utanför och hade ringt ett antal gånger och frågat var jag var någonstans men när jag stod utanför bilen så frågade hon inte längre var jag var någonstans. Och hunden Bella skällde och var så glad att se mig. Hon fick sitta bak i bilen med mig och vi åkte först till Arken zoo där vi klippte klorna på Bella. När det var gjort så gick vi till Stadium för att kolla efter sandaler. På vägen såg jag det här klistermärket som jag misstänker är nazistiskt. Jag sa det till mamma också men det var lite opassande att jag skulle se en sån grej just då. Vad kunde jag göra liksom? Jag hade ju fullt upp att hänga med mamma. Vi gick i alla fall in till Stadium med Bella men vi hittade inga sandaler. Så vi gick till Inter sport i stället. Där hittade mamma några sandaler, några för tvåhundra kronor och några för sjuhundra kronor. Det var inte tillåtet att gå in med hund så jag fick stå utanför med Bella först. Men sen fick mamma ta Bella så att jag kunde prova sandalerna och jag tyckte de dyraste var skönast. Så jag köpte dem och sen gick vi ut. Men innan vi körde iväg ville jag ta ett kort på den där klisterlappen och lägga upp på Instagram. Ung Vänster har ju någon slags 24-timarsregel för nazistiskt skit att det måste tas ner. Det kändes som den hade suttit betydligt längre än så. Men jag kunde inte mer än ta kort på det och berätta att det var i Pålljungshage vid Lekia så kan förhoppningsvis nån annan ta ner klisterlappen. Jag försökte riva loss den lite grann men den satt som berget. Efter det åkte vi i alla fall till Max och köpte oss varsin glass. Jag var mer hungrig så jag köpte mig en meny och mamma fick chicken nuggets med sötsur sås. Också det blev en bild som lades ut på Instagram. Efter att vi ätit och var grymt mätta så åkte vi till jobbet och kollade på planteringen. Som ser ut att växa på bra; jag tog en bild även på den och la ut på Instagram. Låter kanske komiskt att jag lägger ut så mycket på Instagram hela tiden men jag vill dela med mig av det jag gör till resten av världen. Och pumpaplanteringen var bara en av många saker jag tog kort på. Den har börjat få blommor men vissa blommor ser ut att vissna och falla av. Jag hoppas i alla fall att några överlever och blir till stora pumpor sen som jag kan skörda och ha till Hallowen. Men det är ju långt kvar till dess så jag får kanske hitta på något annat att göra till dess. Typ skriva. Och efter att vi hade varit på jobbet så åkte vi hem till mamma för att hon skulle hämta badkläder. Sen åkte vi till ICA knuten där jag handlade oliver, mjölk, chips, Doritos, Aloe vera-dricka, Mer pärondricka, Coca cola, pajer, matlåda, glass och choklad. Efter det åkte vi hem till mig där jag packade upp allting och packade ner badkläder. Jag hade skrivit sms till personalen att jag ätit redan så de kom aldrig. I stället åkte vi till Råby och där badade vi lite grann. Inte så mycket; vi kanske kommer åka dit imorgon också och bada mer. Jag behöver väl det för att gå ner i vikt. Antar jag. Och jag känner att jag skulle kunna bada så mycket mer. Men vi får se hur det blir imorgon. Det kan ju hända att hon gör något annat också. Också är det inget mer med den saken. Efter badet fick jag i alla fall skjuts hem. Och nu sitter jag här och undrar vad jag ska göra härnäst. Skriva härnäst. Jag hade ju tagit två bilder och lagt upp på Instagram. På badstället alltså. Och när personalen kom så var de en person som jag var kär i. Men som jag inte vet hur jag ska säga att jag är kär i. Hon verkar inte vilja veta av mig vilket gör lite ont i själen. Men vad ska jag göra? Prata med chefen? Vad ska jag säga till henne då? Som jag inte redan sagt? Jag tycker att hon tar sitt jobb på för alldeles stort allvar. Och det är som att hon inte lyssnar på mig. Att chefsjobbet inte är viktigt. En stund efter att Ayaan hade varit här i alla fall så ringde det på dörren när jag satt på toaletten. Eftersom Ayaan hade varit här reda så trodde jag att det var grannen som skulle klaga eller polisen som skulle hämta in mig för störigt beteende eller liknande. Jag vet att jag är störig men inte så störig va? Det visade sig vara en personal i alla fall som inte visste om att jag hade fått medicin redan. Så det fick han reda på då. Efter det så jag färdigt något videoklipp av Whataboutit. De senaste dagarna har jag inte gjort något jätteintressant så jag struntar i att skriva om dem. Eller en grej kan jag skriva om i alla fall och det är att jag såg Lejonkungen igår. I mitt skrivande ingår det att föreställa sig saker. Just nu skulle jag till exempel kunna föreställa mig att jag har en hund, en katt, ett får, en get, en höna, en kanin eller en häst i min lägenhet. Jag skulle också kunna föreställa mig att jag är på en helt annan plats än jag är nu. En grästäckt plats. En plats där gräslandskapet ser ut att nå mot horisonten. För är det inte det jag försökt skriva om? Eller försöker jag skriva om något annat nu? Jag har inte riktigt skrivit om mörkret. Vet inte riktigt hur jag ska närma mig det. Men någon gång måste jag nog göra det och när jag gör det så kommer det bli så himla mycket lättare att skriva sen. Jag skulle också vilja skriva om den gången då mamma hämtade mig i Brunnsvik. Jag skulle vilja skriva om hur den blodröda himlen vid horisonten tröstade mig men jag förstod ju också att jag, genom att flytta från Brunnsvik, lämnade allt som hade med Brunnsvik att göra. Kamratskapen, protesterna, vännerna. Allt var plötsligt borta. Och jag bodde hos mamma. Det är jag glad att jag inte gör längre. Jag skulle inte kunna fatta hur man skulle stå ut med att bo hos sin förälder. Att ha en egen lägenhet att rå om är den ultimata befrielsen. Visst kan man åka ut på tur med sin mamma ibland men mest vill jag nog bara sitta i min lägenhet och göra ingenting. Jag har inga tavlor på väggarna. Den enda konst jag har är ritade teckningar på bokhyllorna. Det börjar bli allt svårare att veta vad jag ska skriva om. Jag har lämnat så mycket bakom mig. Jag har inte mycket kvar som jag skulle kunna kalla ”mitt eget”. När jag gick Skattungekursen så förändrades mitt liv dramatiskt. Och oavsett om jag vill det eller inte så är det en del av mitt liv nu. I det här livet ingår stugan nere i skogen och stugan längre upp i byn. Jag kan föreställa mig hur det är för folk att gå den kursen nu. Jag kan föreställa mig något annat, att något skulle kunna hända, i Skattungbyn. Vad vet jag inte. Har jag inte lämnat det bakom mig? Kanske någon undrar. Tydligen inte. Men jag vill inte riktigt skriva om Skattungbyn. Jag vill skriva om Brunnsvik. Så många gånger jag velat skriva om Brunnsvik. Så sjukt många gånger. Jag har ju redan skrivit om det jag tänkt att jag ska skriva. Nämligen att jag kan lägga in lite vad jag vill i berättelsen. Jag har inte skrivit något på berättelsen. Eller rättare sagt; jag har inte raderat någon av berättelsen. Jag bara skjuter det framför mig hela tiden. Och jag vet inte om det är för att jag inte vill eller inte vågar närma mig mina texter men förmodligen är det just därför. Inom mig bär jag på en scen av djupt svart vatten. Ett träsk. Det finns ingen väg tillbaka, till Tonys pizza, som jag lämnat. Och det snöbeklädda landskapet. Bara jag och det här vattnet. Som är så oerhört svart. Det är något som inte står rätt till. Något med landskapet jag befinner mig i. Det förändras. Det byggs upp ju längre jag går in i det. De höga höghusens land. Var det inte det jag kallade det när jag skrev synopsis? Jag måste kunna föreställa mig ett landskap jag aldrig befunnit mig i tidigare. Det är som att höghusen bygger sig själva. När de reser sig onaturligt högt upp i himlen. Där någonstans ska man finna meningen till allt det här som jag försöker skriva om. Så vad försöker jag skriva om? En påhittad dröm. Obesvarade känslor. De allra djupaste hemligheter. Eller kanske inte de allra djupaste hemligheter; jag är rätt ytlig av mig egentligen. Eller jag är inte ytlig; mitt skrivande är det. Jag försöker bevisa något för mig själv. Jag vet inte vad det är för något men det är själva anledningen till att jag skriver…