Jag kan komma ihåg att jag övningskörde med mamma efter att jag slutat gymnasiet. Jag hade inte mycket annat att göra egentligen när jag blev arbetslös. En gång hade jag kört ända från Fulufjället. Det hade varit en upplevelse jag sent skulle glömma. Och jag hade övningskört flera gånger med Sigge också. Nu för tiden vet jag inte om han lever eller inte. Jag hade tagit upp körkortstagande efter att jag hade gått i Brunnsvik men saker och ting var helt enkelt inte som de brukade. Så i stället började jag en kurs i odling. Men jag hade fortfarande övningskörandet i färskt minne. Mamma kanske inte mindes det men jag mindes det. Hur vi hade försökt. Att ta. Körkort. När jag gick i naturguidesutbildningen så har jag för mig att vissa hade tagit körkort. Men inte jag. Det kanske inte var så konstigt att det inte fanns något jobb för mig efter att jag gått gymnasiet. Eftersom jag inte hade körkort. Men jag hade försökt. Verkligen försökt. Att ta körkort. Men det är lätt att komma så här efteråt och oja sig över ens misslyckade körkortstagande. Det viktiga är väl att man inte ger upp. Hade jag gett upp när jag slutat med körkortstagandet efter Brunnsvik? Jag hade tyckt att mamma betet sig konstigt redan då. Men jag kunde ju inte veta att hon flera år senare skulle ringa polisen på mig. Jag var så långt från körkortet som man någonsin kunde vara. Det är jag kanske fortfarande, när jag kryssade i att jag hade haft en psykos, vem vill liksom övningsköra med en då? Men jag hoppas att framtida trafiklärare förstår mig och det jag varit med om. För historien slutar inte där. Något mer hände på PIVA. Något som inte hade med verkligheten att göra…

Försvunnen person, Nyköping

I Nyköping söker polisen försvunnen man. Under lördagsförmiddagen runt klockan 10:00 får polisen kännedom om att en man i 65-årsåldern försvunnit från sitt hem i norra Nyköping. Lång och smal är mannen, samt ska vid försvinnandet haft svarta jeans, tunn blå jacka med dragkedja, samt ljusbruna skor. Inlett har polisen ett brett sökarbete för att hitta mannen. Bland annat har man använt sig av UAS, hund och gjort närsök på intressanta platser. Om du mannen tror dig ha sett, eller har andra upplysningar som kan hjälpa oss att hitta honom – tveka då inte att höra av dig till oss via 112.

Källa: Polisen.se

Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt och Start och kopp pulverkaffe. Jag tittade på en video av UFOsxm och hade gått upp vid nio eftersom min god man skulle komma klockan elva. Jag spelade lite minecraft innan god man kom och vi gjorde ansökan till körkortstillstånd. Jag kryssade i nej på de flesta frågor men när jag kryssade i nej på frågan om jag haft en psykossjukdom så sa god man att jag kunde få problem senare. Eftersom mamma sagt att jag hade haft psykos. Jag fick lov att kryssa i ja på den frågan på grund av grupptryck. Vilket inte var så kul. Men vad ska man göra liksom? Jag vill ju bra gärna ha det där körkortet. Så när vi hade gjort ansökan så var Staffan rätt snabb med att gå därifrån. Han sa något om att det hade varit något på fyrtionio år sedan som han själv tog körkort. Jag gick till bussen och åkte till busstationen och Spindelplan. Men innan det fick jag ett kort samtal från sjukhuset. Det var från gastroskopin som sa att det inte fanns något fel på min matstrupe så vi behövde inte ha någon kontakt längre. Så det var ju skönt. I alla fall så åkte jag till jobbet och på jobbet så satt jag mest och spelade Bloons td6. Så pass mycket att jag tror att vissa tröttnade på mig. Det var verkligen jättemycket jag spelade och jag kunde känna hur jag blev seg i huvudet. Jag känner mig seg i huvudet fortfarande men inte så länge till tror jag. Man blir seg i huvudet av att köra parkourrace i minecraft. Och nu håller jag på att köra event på 90gqopen. Men just nu är jag kvar på jobbet. Och vi skulle åka ut på en tur. Jag sa det att jag gärna släpptes av på ICA knuten och tog med mig ryggsäcken. Och blev avsläppt på ICA knuten där jag handlade dip, vinäger, oliver, Crunchy, mjölk, chips, Doritos, aloe vera-dricka, Mer pärondricka, Crispies, paj, matlåda och choklad. Vid drickan så ville några ungar ha energidricka. Det var lite spontant så där. Att hjälpa små ungar mitt i affären. Men jag kan inte ta ansvar för vad andra handlar. Jag vet inte ens om de får dricka det. Men det antar jag att kassörskan vet i så fall. Jag betalade i alla fall för mig. Förresten ska mitt kort på Länsförsäkringar avsluta idag så då gäller det väl att jag har alla betalningar överförda till Sparbanken. Jag tog bussen hem och satte på radion, datorn och packade upp alla varor. Vinägern tänkte jag ha till potatisen genom att prova att göra egna vinägerchips. Annars har jag inte gjort mycket annat än att spela minecraft. Till middag åt jag paj med vinäger och oliver och soltorkade tomater. Efter det körde jag parkourrace som idag var i Fängelsehålorna. Efter racet körde jag förlängningen av Fängelsehålorna för att därefter köra lite survival på 90gq open. Efter det körde jag event och det är ungefär allt jag gjort idag. Jag har tänkt mycket på det jag skriver och hur det påverkar andra. På ett sätt är det väl viktigt att man kan gå vidare men jag tyckte väl att det gick lättare att skriva om när polisen tog mig. Jag tror jag kommer fortsätta skriva om det. Jag tänker speciellt mycket på en scen där jag kramade om en patient och fick en reaktion som gjorde att väldigt många fick lov att ta hand om henne. Jag kan bara komma ihåg att jag låg på golvet. I fantasin blödde jag från huvudet så att det bildar en på golvet. Det blöder ännu mer och bildar en flod av blod. Som jag dras med i vare sig jag vill eller inte. Jag tänker mig att det är där som jag kan upptäcka de här köttsliga landskap som jag har inombords. Och de höga höghusen. Jag vet inte. Jag har precis börjat skriva på den här berättelsen så jag har svårt att veta var den kommer ta vägen någonstans. Men jag har skrivit om när polisen tog mig. Håller på att skriva om när jag övningskörde i Dalarna med mamma. Resten är väl bara ett enda stort frågetecken. Det får inte kännas för konstigt heller när man läser. Då kan man lätt tappa läsare. Det har jag erfarenhet av. Så jag fortsätter skriva och jag skriver självbiografiskt. Så får vi se sen vem som vill läsa om mitt liv…

Det har börjat som en vanlig dag. Som alla andra vanliga dagar jag levt i livet. Jag hade sjukskrivit mig från jobbet. Men något var fel. Jag kände det på mig. Jag kunde inte vara mig själv. Kunde inte bete mig som jag ville. Varför betedde sig mamma så konstigt? Vad ville hon mig egentligen? Jag hade tagit långa promenader. Vi hade åkt till psykiatrin. Men jag hade inte fått någon förklaring till varför mamma betedde sig så konstigt. Jag var mest i mitt rum och gjorde ingenting. Jag hade suttit där länge till om det inte hade ringt på dörren. Förvånad öppnade jag dörren. Det var polisen. Vad ville de? Jag förstod ingenting. Mamma var ju inte här. Och inte lillebror heller. Var de här för något annat? Inte var det väl mig? Jag var väl inte en sån som gjorde något olagligt? Men de sa att jag skulle följa med dem. Jag förstod ingenting. Varför var de här? Jag blev rädd på riktigt. De var fullt utrustade med pistoler. Och när jag inte följde med dem så tog de tag i mig. Jag gjorde motstånd så de tryckte ner mig mot golvet. Det gjorde så ont. Jag ville gråta. Men det fanns inga ord som kunde beskriva känslan jag kände just då. De tog det lite lugnare. Satte sig i soffan och frågade om jag visste varför de var här. Jag förstod inte varför de var där så de fortsatte brotta ner mig. Eftersom jag inte följde med frivilligt tog de tag i linningen på byxorna och bar ut mig ur höghuset. Eftersom jag blundade hela tiden så kunde jag inte se hur varken mamma eller pappa hade reagerat när de såg mig. För pappa hade kommit hit ända från Gnesta. Hur länge hade mamma och pappa pratat om detta? Att de skulle ringa polisen på mig? Hur kunde man göra så mot sitt eget barn? De satte handklovar på mig. Någonstans på vägen beslutade de sig för att jag skulle in till psyk. Och någonstans där kunde den här historien ha varit slut. Men de som jobbade där behövde ju kontrollera att jag inte var påverkad narkotika eller alkohol. De frågade om jag såg något men jag bara drev med dem. Det slutade med att jag blev bältad. Två poliser satt och pratade med varandra om vardagliga saker som jag inte hade någon kunskap om. Mitt liv var knappast vanligt. Insåg jag när jag låg där och lyssnade på de två poliserna. Jag bodde hemma hos mamma, hade inte körkort och jag hade bara försökt praktisera lite grann. Jag var inte på långa vägar lika kunnig som till exempel min mamma var. Men likväl; jag hade hamnat där jag hade hamnat av en anledning. En anledning som jag inte kunde begripa just då. Om det hade funnits någon universallösning på världens alla problem så hade jag använt den nu. Men jag hade fullt upp med att begripa vad fasen det var jag var med om just då. Jag befann mig i ett vitt rum. Lite då och då kom det in någon och tittade till mig. Det tog inte lång tid innan de beslutade sig för att knäppa av mig bältet. Jag hörde något om att de sa att det ju inte var någon idé att jag hade det på mig. Så jag släpptes lös. Och fick träffa de andra patienterna på PIVA…

Det var ett tag sen jag skrev någonting här. Hade det varit lättare om jag hade kallat den här anteckning för dagboksanteckning? Det kanske det hade varit. Men jag har inte så mycket att skriva om själva dagen. Jag gick upp, gjorde mig en skål med yoghurt och Crunchy och såg på en video av UFOsxm. Ganska snabbt ringde jag Specsavers och ändrade tid från idag klockan två till nästa torsdag klockan 2. Personen jag pratade med sa det att han egentligen inte jobbade i själva butiken utan att han skulle vidarebefordra meddelandet till butiken i Nyköping. Han kändes ganska sträng och otrevlig att prata med. Men jag vet inte. Det kanske bara var jag som var ovan att prata med honom. Allt det här gör vi för att jag ska kunna ta körkort sen. Och som jag längtar efter att kunna ta en egen bil och köra iväg flera mil ut i en skog någonstans. Men det är tre månaders väntetid när man har den diagnosen som jag har. Så jag måste ha tålamod. Minst sagt. Annars har jag mest spelat minecraft idag. Sett på Maktens ringar första säsongen. Men jag tror jag ska se på andra säsongen trotts allt för jag har ju redan sett allt som händer i första säsongen. Och skrivit om allt också. Men inte fått några kommentarer. Eller gillamarkeringar. Som det brukar vara när man delar något på Facebook. Inte för att det spelar mig någon roll. Egentligen. Jag vet ju hur det är. När man scrollar genom Facebookflödet så orkar man helt enkelt inte läsa längre texter. Men jag hoppas att ni vill läsa när jag skriver recensioner till varje avsnitt av den nya säsongen av Maktens ringar. Något annat som hände idag var att Martin kom hit. Han är en av dem som läst mina texter. På tal om mina texter så vet jag inte riktigt vad det blir av dem just nu. Jag skrev ju förut att planen var att skriva om Tonys pizza och jag vet inte om det fortfarande är planen men jag kan ju försöka i alla fall. Jag läste igenom hela sammanfattningen av sommaren så jag har väl åtminstone ett litet hum om vad jag skriver för något. Idag har jag också läst igenom hela tidningen Avtryck, läst lite av boken Alejandro. och tidningen Skriva. Vad som saknas är väl att jag läser lite av körkortsboken. Men jag måste bara skriva om när personalen kom hit på kvällen. Hon ville att jag skulle sänka ljudet på radion och fick mig att sänka så att man knappt hörde något längre. Hon sa det att det var olagligt att ha högt ljud på kvällen och att jag borde tänka på mina grannar. Jag bytte från P3 till The dark knight på Spotify vilket jag tyckte var lite synd eftersom det var så bra musik på P3 just då. Jag tror det var Oasis som spelade. Men tydligen ska vi inte få leva våra liv. Tydligen ska vi bara sitta i våra lägenheter och göra ingenting. Det är inget liv jag vill leva i alla fall. Jag kan komma ihåg när vi hade fester i Brunnsvik. Då gick det inte att sova oavsett hur mycket man än ville det. Och jag var en del av festlivet, ibland, när det inte var vardag och vi skulle ägna oss åt skrivandet. Och vad har jag nu? Ett knäpptyst område där inte en själ vågar säga någonting? Och jag kan sakna något mer. Från mötena vi har med boendet. Att vi liksom pratar om något annat än aktiviteter och vad vi gör i närområdet. Jag får känslan att de liksom inte kan tänka längre bort än till Heron city eller någon pizzeria någon gång ibland. Jag försökte ringa chefen idag också. Hon satt i möte. Vilket är lite ironiskt eftersom jag tänkt prata med henne att hon inte är så viktig som hon tror. I alla fall. Imorgon ska de ringa från psykiatrin. Min god man kommer klockan elva så att vi kan fylla i något körkortsformulär. Jag ska promenera på jobbet och sen handla och sen köra parkourrace i minecraft. Och sen kanske, kanske, skriva något mystiskt. Något om Tonys pizza. Något om höga höghus. Något om den skrämmande oändlighet. Som går och går i all evinnerlig tid. Var det inte det jag försökte skriva om för snart tio år sen? Jag har svårt att minnas exakt vad jag skrev men något var det i alla fall. Annars hade jag ju inte suttit här. Och försökt skriva igen. Som jag försökt göra så många gånger förut. Jag vet inte vad det blev med den här texten egentligen. Som vanligt sluddrar jag obegripliga ord. Men förhoppningsvis vill ni läsa något mer av det jag har att skriva. För det känner jag att jag har att ge er. Mer av mitt skrivande alltså. Det kan tyckas märkligt och konstigt vid en första anblick. Men det har en djupare mening. Det är i alla fall det jag vill förmedla. En berättelse. Om det omedvetna undermedvetna. Om sådant man inte tänker på så ofta. Känns som jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det men jag tror inte att ni orkar läsa det så jag stannar vid att jag har något att skriva och att detta något har med röda byggnader att göra…