Jag kan komma ihåg att jag övningskörde med mamma efter att jag slutat gymnasiet. Jag hade inte mycket annat att göra egentligen när jag blev arbetslös. En gång hade jag kört ända från Fulufjället. Det hade varit en upplevelse jag sent skulle glömma. Och jag hade övningskört flera gånger med Sigge också. Nu för tiden vet jag inte om han lever eller inte. Jag hade tagit upp körkortstagande efter att jag hade gått i Brunnsvik men saker och ting var helt enkelt inte som de brukade. Så i stället började jag en kurs i odling. Men jag hade fortfarande övningskörandet i färskt minne. Mamma kanske inte mindes det men jag mindes det. Hur vi hade försökt. Att ta. Körkort. När jag gick i naturguidesutbildningen så har jag för mig att vissa hade tagit körkort. Men inte jag. Det kanske inte var så konstigt att det inte fanns något jobb för mig efter att jag gått gymnasiet. Eftersom jag inte hade körkort. Men jag hade försökt. Verkligen försökt. Att ta körkort. Men det är lätt att komma så här efteråt och oja sig över ens misslyckade körkortstagande. Det viktiga är väl att man inte ger upp. Hade jag gett upp när jag slutat med körkortstagandet efter Brunnsvik? Jag hade tyckt att mamma betet sig konstigt redan då. Men jag kunde ju inte veta att hon flera år senare skulle ringa polisen på mig. Jag var så långt från körkortet som man någonsin kunde vara. Det är jag kanske fortfarande, när jag kryssade i att jag hade haft en psykos, vem vill liksom övningsköra med en då? Men jag hoppas att framtida trafiklärare förstår mig och det jag varit med om. För historien slutar inte där. Något mer hände på PIVA. Något som inte hade med verkligheten att göra…