Om det fanns något ord att beskriva det han kände just nu så skulle det vara kaos. Det kändes som han snurrade okontrollerat i ett vitt rum. Eller var det en vit dimma? Han visste inte vad som var upp och ner, fram eller bak, vänster eller höger. Han bara önskade att det här snurrandet skulle sluta snart så att han kunde se var han var någonstans. Men det slutade inte. Det snurrade i 170 km i timmen. Och han var helt chanslös. Helt försvarslös. Mot kraften i hans snurrande…

Efter ett tag började dimman skingras. Och med den började snurrandet upphöra. Det enda han kunde se var baksidan av ett säte. Och att han befann sig i en bil som han tyckte sig känna igen. Den var på väg någonstans i hög fart. Vart visste han inte. Och han visste inte vem han skulle fråga. Om det ens fanns någon att fråga. Dimman lättade ännu lite mer och han kunde se ut och han kunde se att himlen var alldeles… blå. På något sätt kändes det främmande för honom just nu. Att himlen skulle vara blå. Det kändes som det tillhörde en annan tid. En annan plats. Men ändå befann han sig här nu. Så vad skulle han göra åt det? Han kunde ju börja med att resa sig upp. Så han reste sig upp och när han tittade ut genom bilrutan kunde han se… han kunde se… att landskapet inte hade någon ände. Eller hur man nu skulle förklara det han såg; var va han någonstans egentligen? Han kände inte igen dessa gräsmarker. Om de inte hade någon ände; var de oändliga då? Var det så man kallade dem? De oändliga gräsmarkerna? Och vad levde där ute i så fall? Levde något där ute? Det såg inte ut som det. Det enda som såg ut att finnas där ute var gräs. Inga blommor, inga andra växtligheter. Inget liv i övrigt. Det kändes väldigt dött helt enkelt. Dött och ogästvänligt. Ingen plats han ville vara på helt enkelt. Så han skiftade fokus till grusvägen de åkte på…

Plötsligt började chauffören prata. En skrovlig röst som han kände igen. Den sa något i stil med ”Det är för farligt att fortsätta. Du får gå resten av vägen.” Så bilen stannade och släppte av honom. Inte så där vänligt och förstående utan aggressivt och hastigt. Bildörren krånglade och chauffören verkade bli otålig. Men han lyckades få upp dörren och landade på mage i gruset. Det gjorde ont men det var ändå okej så länge bilen var kvar här. Bilen gjorde en U-sväng och körde iväg i ett moln av grus och damm. Och med ens var han ensam i detta landskap som han inte riktigt blev klok på…