Idag började jag dagen med att göra mig ett par polarknäckemackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag såg en video av UFOsxm och slängde sopor. En massa sopor; det hade blivit överfullt så jag fick lov att lägga vissa sopor i sopkassar. Jag har väl lyssnat lite på P3 i alla fall men mest har jag lyssnat på P2. Jag har rensat i köket och slängt alla muslipaket som var öppnade. Även några riskakor eftersom de stått framme så länge. Medan jag var ute så passade jag på att skörda alla bondbönor, rödbetor och palsternackor. Jag har satt ner vissa av dem i jord så att de kan blomma och bilda frön. Annars har jag inte gjort så mycket i dag. Jo just det; jag såg en film som heter Harald och den magiska kritan. Men förutom det så har jag inte gjort så mycket idag. Det har varit rätt skönt att tömma muslipaketen. Och ja just det; pulverkaffeburkarna har jag tömt också. Eftersom det tjatats om det. Jag vill väl att det ska se fint ut till att jag får gäster på onsdag. Men jag kan inte komma ifrån den gnagande känslan att jag städar lägenheten av en annan anledning också. En undermedveten anledning. Och jag vet att jag borde läsa mer men jag kan inte låta bli att skriva att jag vill skriva. Det finns en annan anledning till att jag städar lägenheten. En anledning som har med det undermedvetna att göra. Det är inte alla som vågar beträda det undermedvetna. Och det är inte så konstigt heller; det är ju där alla mardrömmar finns också. Mardrömmar om dödsstraff. Men så långt ska vi väl aldrig gå? Jag föredrar att skriva om andra drömmar. Som man mår bra i. Eller det behöver inte va så att mår bra i dem men jag vill oftast tänka så. Jag vill ofta tänka att jag mår bra i de landskap jag besöker. Oavsett om det är i Mora, Skattungbyn eller Bonäs. Jag vet inte varför jag just tog dessa platser som exempel; dessa platser är ju de platser jag har minst minnen av. Vågar jag säga det där ordet? Det där ordet? Brunnsvik? Jag kan börja i Mora och sluta i Brunnsvik. Hela tiden har jag haft Brunnsvik i minnena. Dessa röda byggnader. Som terroriserar mitt sinne. Vare sig jag vill det eller inte. Men oftast vill jag det. Faktiskt. För det är det enda som jag har tänkt på under alla dessa år jag flyttat omkring. På dessa röda byggnader. Och på dessa människor som bott i dem. På Helga Arvesten. På våra samtal vi hade på en buss på väg upp till Dalarna, vid ett piano i Storstugan eller i en trappa på någon fest någon gång. Är hon verkligen lycklig nu? När hon är ihop med någon annan? Hon kanske är det. I så fall måste jag släppa minnet av henne. Även om det kan vara det svåraste jag gjort någonsin. Förresten så blev jag osäker på om jag skulle orka åka på vänsterhelg i Uppsala. Inchekning skulle ske vid niotiden vilket skulle innebära att jag skulle behöva gå upp jättetidigt för att kunna komma iväg. Och jag är inte säker på att jag skulle klara det. Det gör inte mig något dock. Jag har fortfarande en massa saker att göra, som journalistmötet på onsdag, eller att jag ska ner på stan på torsdag med en personal. Jag får träffa en massa folk ändå. Och mitt mål är att jag får åka till Jakobsbergs folkhögskola. Vilket jag gav som förslag på boendemötet. Jag hade inte tänkt på det, att jag kunde ge det som förslag på boendemötet, förut. Det var helt nytt för mig. Men vad är boendemötena till för annat än för att komma med förslag på ställen som vi kan åka till och en gång för alla besöka den där skolan som jag velat besöka för så lång tid nu?