I sitt undermedvetna visste Kasper att det egentligen inte fanns något mål. Men han ville ha något slutgiltigt som var slutet på hans plågsamma klättring. Nu när han var på toppen av berget så förstod han varför berget blockerat hans väg från första början. En stor sjö eller vattenreservoar blockerade hans väg framåt. Och den var verkligen stor; han kunde inte se ände på den där han stod. Så egentligen var det mer som ett hav. Ett hav av sötvatten. Han vågade prova det när han gick ner till vattenytan. Så vad skulle han göra nu? Det här hade han inte väntat sig medan han klättrade upp för de här kartongerna. Och vädret vägrade ändra på sig. Det var samma vita himmel som det alltid hade varit. Och vattnet var kallt. Han vågade inte gå närmare det. Han började gå den tunna remsan till vänster i sökandet efter något annat än alla dessa kartonger. Men det enda han fann var ännu mer kartonger. Och han började bli rätt trött nu. Om han bara skulle lägga sig ner en liten stund; skulle han orka fortsätta gå då? Skulle han orka hitta energin till att fortsätta gå då? Han la sig ner. Men det skulle han inte ha gjort. För plötsligt lossnade alla kartonger. Och han hamnade i vattnet. Det var så obeskrivligt kallt. Som tusen knivhugg kändes det. Han fick lov att ta ett stort andetag innan han hamnade i vattnet, i det stora mörkret och det okända kaos som väntade honom…