Han var så trött på kartonger. Så oerhört förbannat trött på kartonger. Han hade sett dem så länge nu att han skulle kunna tro att han skulle börja drömma om dem om han nu skulle drömma någonting. Vilket han inte trodde. Hans drömmar hade varit så svarta den senaste tiden. Men inte kartongerna. De upptog hela hans vakna tid. Uppfyllde honom helt och hållet. På ett sätt var han kartongerna just nu. Vare sig han ville det eller inte. Det hade varit en lång resa att komma dit han var nu. Men han var så trött på kartonger. Fanns det inte något bortom alla dessa kartonger. Ett annat landskap. Som han drömde om. Som han önskade att han drömde om. Men det fanns inget bortom kartongerna. Han mindes inte hur mat smakade. Han mindes inte hur vatten kändes i hans mun. Han mindes inte hur en frisk fläkt kändes i hans hår. Allt han visste var att han hade dessa kartonger och att han hade haft dem länge. Så oerhört lång tid. Ingen människa borde behöva bära en sådan börda under så lång tid. Men det var så det var att vara människa. Man bar andras börda. Och han behövde släppa den bördan nu. Gå vidare i livet. Som så många gånger annars var det en resa som tog slut. Han kunde knappt minnas hur det var första gången han gjorde en sådan resa. Långt tillbaka i tiden, en helt annan tid helt enkelt. Han vek sin sista kartong och gick ut för sista gången. Han skulle aldrig få gå tillbaka dit. Vare sig han ville det eller inte. Och det skulle påverka många människor. Det där beslutet att han inte skulle få komma tillbaka mer. Livet gick vidare, visst, men han satte på sig andra kläder. Och på något sätt jagade minnet av de röda byggnaderna honom fortfarande…