Idag började jag dagen med att prata med Björn-Ivan om SIP-mötet jag hade igår. Han kom med några lappar som jag ska läsa sen. Vi pratade journalistik och han undrade varför jag höll på med det om jag inte tyckte det var kul. Jag kunde inte svara annat än att jag hade gått en utbildning om det, en gång, för länge sen. Det var lite jobbigt att återuppleva alla flytturer och skrivelser till instanser. Alla journalister vi fick lov att kontakta för att flytten av Brunnsvik inte helt skulle falla glömska. Alla insändare vi skrev och alla tal vi höll. De var så många. Kanske att det är det jag vill skriva om? Hur det var att stå där framför publik och hålla tal? Kanske det är det jag vill skriva om? Jag vet inte riktigt. Just nu skulle jag väl vilja komma underfund med hur jag ska skriva de texter jag tänkt skriva om i framtiden. Jag vill inte att det ska ta stopp eller gå trögt på något vis, men det går helt klart trögare när man inte gör saker som man vill, som att gå på pub eller vara med en tjej som man tycker om. Jag försöker bäst jag kan dock och jag tänker mig att det jag skriver om beskriver de kartonger jag sett i olika spel jag spelat. De finns ju överallt och är en detalj som är rätt viktig i ett spel. I en dröm vet jag inte riktigt dock. Jag tror man kan göra det viktigt genom att skriva om det. Och det är ju så här det har blivit då det känts som jag aldrig slutat på Tonys pizza. Ibland känns skrivandet som ett oöverskådligt berg. Man har sin packning och sina varma kläder. Men det har inget med kartonger att göra. Ibland känns det också som jag är ute på öppet hav. Som att jag håller på att drunkna. Men inte heller det har med kartonger att göra. Ibland drömmer jag att jag är på en lyxig kryssning. Men att havet är frätande syra och om man skulle hamna i det så skulle man fräta sönder. Och ändå har jag hamnat i det i drömmen. Det har känts som jag har frätts sönder men ändå levt. Befunnit mig i gränslandet mellan de levande och de döda. Jag har inte kunnat bestämma mig för om jag ska vara levande eller död utan det har drömmen bestämt åt mig. Ofta har den varit obarmhärtig. Det är som att den vill banka ur texter ur mig. Och jag ska skriva. Jag ska det. Jag ska skriva om Tonys pizza, ett snöklätt landskap, Nyköpingså, Hålletskogen, Brandkärr och rummet i Bonäs. Kanske lyckas jag föra in ett oöverskådligt berg, öppet hav och den lyxiga kryssningen med det frätande havet på något vis. Kanske att jag mest vill skriva om den lyxiga kryssningen? Det har känts som när jag åkte Finlandsfärja när jag var liten och spelade så mycket tv-spel som jag bara orkade. Det kan jag vara avundsjuk på de som har tv-spel att jag själv skulle vilja ha tv-spel. Men nu har jag inte det. Men jag har en massa annat som minecraft och Black mesa. Men det har inget med skrivande att göra. Jag vet. Men det är oftast tv-spelen som fått mina drömmar att spåra ur. När jag var liten hade jag en dröm där jag befann mig på en stor plattform på en stor kryssning som långsamt sänktes ner och när den gjorde det så sögs jag in i en ventilation och sen vaknade jag. Men jag tänker också på Titanic. Och det kalla vattnet där. Eller när jag badade isvak. Och hyperventilerade. Berget är oöverstigligt. Jag bara står där och försöker hämta andan. Tänk om jag skulle dö där? Tänk om jag skulle dö utan att någon vet om det? Nej jag får tänka att det är möjligt att skriva. Att jag faktiskt har något att skriva. Jag får hoppas bara att ni vill läsa det jag har att skriva. För jag har saker att skriva. Jag är rätt säker på det. Även om det jag skriver är rätt märkligt. Vem liksom skriver om kartonglandskap? Och berg av kartong? Och höghus av kartong? Så höga hus. Att man får svindel…