Lugero sa att det var en av hans populäraste drömmar. Han träffade honom mitt bland de röda byggnaderna, promenerandes någonstans bortanför de röda byggnaderna. Var någonstans visste inte Elias, men Lugero sa att han kunde följa med om han ville se var han skulle någonstans. De gick till något bibliotek av något slag. Allt var upplyst, gatorna, biblioteket, allt. Lugero satte sig i något slags kontor som låg bredvid biblioteket. Han sa att det tillhörde någon död rektor men var numera övergiven. Han sa att om Elias ville veta vad som fanns djupare i hans undermedvetna så behövde han gå djupare i sitt sinne. Djupare än han någonsin gått. Han tog med honom till den del av biblioteket som vette mot Wässman. Han tog tag i Elias och kastade honom mot fönsterrutan. Fönsterrutan sprack och med den världen utanför. Det var som världen fanns i skärvorna. En ny glasruta trädde fram. Ännu en. Och efter det ännu en. Men efter den fönsterrutan tog det slut. Det smällde inget mer. Däremot var det kallt och han fann sig själv liggande i flera meter djup snö…