För ett tag så låg han bara där utan att göra någonting. Han brydde sig inte så mycket om kylan. Den var ingenting mot de smällar han varit med om alldeles nyss. Det var som det bultade i kroppen där han slagit i fönsterrutorna. Men var fönsterrutorna och glaset från fönsterrutorna hade tagit vägen visste han inte. Här fanns bara snö och åter snö… 

Han reste på sig. Det var inte så djup snö som han först hade trott. Den nådde väl upp till höften ungefär. Därför fick han ta rätt stora kliv för att komma någonstans. Men han kom ändå framåt även om det verkade som att man kom någonstans som såg likadant ut vart man än tittade. Han hade egentligen inget riktigt mål eller riktning utan gick mest på känsla. Vilket var lättare sagt än gjort i ett landskap som aldrig förändrade sig själv. Det krävde ett ovanligt stort tålamod att vandra i ett landskap som aldrig förändrade sig själv. Ett tålamod han inte hade. Eller vad mer krävdes av honom efter allt han varit med om? Han hade varit rädd för att skära sig när han krossade de där fönsterrutorna men nu visste han inte vad han skulle tro längre. Vad som var verkligt eller var dröm. Var det här en dröm? En väldigt verklig dröm i så fall. Han skulle inte säga att det var en dröm. Han skulle säga att det var en väldigt verklig verklighet. För kylan trängde in i hans kläder. Och han fick lov att gå med stora kliv för att komma framåt. Och någonstans tog snön slut och ersattes av en stor is. Han klev ut på den stora isen som såg ut att ha blivit större och han såg att någon var på väg mot honom i snöstormen. Det snöade inget på isen men på andra sidan snöade det och det kom någon mot honom. En svartklädd gestalt. Som gav ifrån sig ett gallskrik som fick isen att spricka och Elias att falla bland tusen och åter tusen iskristaller. Och han föll ner i ett mörker som verkade vara för evigt tills han upptäckte att han låg på blöt jord… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Vid tre-fyra-tiden kom mamma och hämtade upp mig. Hon skulle laga köttfärssoppa. Väl hemma hos mamma så satte jag på tv;n. Jag tyckte att jag var för förkyld fortfarande för att hjälpa henne. Så jag såg först något matlagningsprogram, sen något på SVT och sedan castade Drömproduktioner på Disney plus. Kort därefter var maten färdig och vi kunde ta soppa med creme fraiche och bröd. Till maten började vi titta på Mufasa. Vi såg inte hela dock. Det tänkte vi göra någon annan gång. Vi tog lite kaffe som inte var pulverkaffe den här gången och kakor. Efter det åkte vi till ICA knuten där jag handlade mjölk, chips, en stor fanta, Mer päron- och apelsindricka, pajer, marschmallows och choklad. Efter det fick jag skjuts hem. Jag har inte gjort så mycket sen jag kom hem. Jag såg på någon video på youtube och har börjat se på Harry Potter och dödsrelikerna. Det känns som jag borde skriva något. Som att det förväntas av mig att jag ska skriva något. Jag anser inte att det blir några bra texter om man ska gå på känsla hela tiden. Men något borde jag väl kunna skriva? Inte på beställning nej. Det funkar sällan så. Jag vet inte om det finns någon mirakelkur för skrivandet för jag har inte hittat något i alla fall. Men så tittar jag hela tiden på polisens hemsida. Väntar på att något ska hända. Det är så frustrerande att jag inte vet var jag ska ta vägen. Men jag borde skriva på något annat. Något annat som är en berättelse som jag inte skrivit på evigheter. För den ligger i en mapp och inte i min mejl. Det skulle nog vara lättare att skriva på den om den låg i min mejl. Men frågan är vad jag ska skriva om. Det vet inte ens jag längre. Men det har något med medvetandets ytterkanter att göra… 

Nu har jag sett hela Mufasa lejonkungen-filmen. Och oh boy vilken bra film det var! När man befinner sig i en sådan situation som jag befinner mig i, en där man inte har körkort eller full kontroll över sin ekonomi, så kan ändå en film ta en till platser som man aldrig trodde att man skulle få besöka. Afrikas slätter. Nu tänkte jag inte bli bitter. Förhoppningsvis kommer min situation förbättras en dag. Jag har ju fortfarande jobbet att gå till. Även om jag är rätt förkyld än. Men nu tänkte jag berätta om filmen. I början var ju Mufasa med sina föräldrar. De sökte efter ett land som var full av rikedom. För det land de befann sig i då var torrt och fattigt. Det började regna och en flodvåg svepte iväg Mufasa långt bort från sina föräldrar. Jag vet inte hur mycket jag ska avslöja av filmen men kort efteråt träffade han Tiki, som senare skulle bli känd som Scar. Jag älskade precis allt med den här filmen. Hur den tog oss igenom detta främmande landskap som nu var Mufasas nya hem. Och nu hade en ny bror. Vi fick träffa Scars föräldrar. Lära oss att det var hans mamma som tog hand om Mufasa. En ny lejonflock riskerade att ta död på den gamla. Mufasa dödade den lejonflockens son och blev därför jagad. Men det var för att skydda Tikis mor. Att inte Tiki själv kunde försvara sin egen mor gav honom väldiga skuldkänslor och han undrade om han kunde göra något rätt. De fick i alla fall lov att fly och får på vägen ta sig igenom farliga raviner, apfulla träd och snöklädda berg. De får, på vägen, lära känna det som i framtiden kommer att bli Mufasas flickvän, hennes följeslagare Zaziki och babianen Rafiki. Man förstår Tikis avundsjuka när Mufasa börjar umgås med den här tjejen. Det var ju Tiki som var kär i den där tjejen. Kanske var det också därför som Tiki förrådde honom. Berättade för de andra lejonen var de befann sig. Mer borde jag egentligen inte berätta men det känns redan som jag berättat för mycket så jag kan väl inte sluta nu. Så mycket kan jag berätta i alla fall att de upptäcker det land som ska komma att bli deras land. Rafiki får sitt stora träd och när jorden skakar så skapas plötsligt den där klippan som kommer att bli så känd genom alla Lejonkungen-filmerna. Jag har svårt att slita mig från varje sekund av filmen, varje scen, gör att jag glömmer bort min situation för en stund. Egentligen finns det inget som heter patient eller börda. Men familjerelationer är komplicerade. Det finns inga rätt eller fel. Vissa har helt enkelt haft mer otur, som Scar, och det går inte i förväg se vem som är skurken eller hjälten. I början tror vi bara att vi är bröder, som vi gör i filmen, men jag kan inte låta bli att undra om de ska göra en otecknad film om Simbas dotter Kiara också. För i så fall kommer jag se den också. Men jag måste säga att jag inte är missnöjd. Långt ifrån missnöjd faktiskt. Den här filmen får fem av fem möjliga och får jag chansen så kommer jag att se den igen… 

Har precis sett Harry Potter och halvblodsprinsen. Jag inser nu att jag borde ha varit försiktigare när jag blev förkyld. Men jag behövde lämna tillbaka boken. Nu har jag inte bara en envis snuva och nysningar utan också en hosta som får det att kännas som jag ska hosta sönder lungorna. Det är rätt skönt dock att ha inte lika mycket att göra som jag hade igår när jag både var på jobbet, hem till mamma, till affären, till biblioteket, i alla fall inte på boendemöte efter avrådan från personalen och hundvakt. Jag har dock svårt att sova senare än till två. Efter det blir jag rastlös och jag vet inte vad jag ska göra. Om jag hade drömt så hade jag drömt om vita korridorer där det plötsligt skulle dyka upp random färger. Alltså feberdrömmar. Och jag får lust att skriva mer nu när jag är hemma och ska vara hemma imorgon. En dröm jag hade bland annat hade Smile 2 monster i sig. Det var verkligen en mardröm. Och för den som sett filmen förstår verkligen vad jag menar när jag säger att det är värsta typens monster. Just nu funderar jag dock på varför inte min god man ringer mig. Jag trodde jag skulle få ett nytt kort imorgon. Om han inte ringer; blir det inte lite väl opassande att dyka upp då. Om han nu dyker upp. Jag vet ju inte när det är. Och jag kanske ligger och sover då. I alla fall. Jag tror jag får ta skrivandet i omgångar nu för jag orkar verkligen inte att skriva hur mycket som helst. Men det är viktigt att hålla fast i skrivandet även när det känns som det går emot en. Kanske inte lika hårt som när man inte är sjuk men likväl hålla fast vid det. Det är något speciellt att skriva om feberdrömmar. Det är inte alltid man är sjuk och när man är det så är feberdrömmarna tydligare. Annars skulle jag kunna skriva om att jag bara ligger i sängen men det kanske inte skulle vara lika kul. Roligare då om jag hamnar i ett helt annat landskap som en vit korridor eller ett snöklätt landskap. Man börjar se saker som inte finns där. Färger dyker upp ur tomma intet och svävar fritt framför näsan. Det är så det är att ha feberdrömmar och det är så jag har det just nu. Jag ska väl försöka att inte vara allt för långrandig men jag tycker det är ett intressant ämne i alla fall. Och det skulle hjälpa mig mycket i mitt skrivande. Feberdrömmarna alltså. I å för sig har jag inte tänkt ha med några feberdrömmar i de övriga texter jag skriver. De kräver att man håller sig vaken. Även fast man befinner sig mitt i drömmen. Det är lite märkligt, jag vet, men så är också så många andra av de texter jag skriver…