Lugeros bortförklaring 

“Du skulle ha bäddat sängen. Varför har du inte gjort det?” 

“Jag blev upptagen med annat. Jag orkade inte riktigt…” 

“Hur har du tänkt att du ska orka allt annat när du inte ens orkar bädda sängen?” 

“Jag vet inte riktigt…” 

“Du kan lämna in dina kläder efter maten. Din resa slutar här.” 

Lugero blev lite nedstämd över att han inte kunde göra lumpen längre. Men i hans nedstämdhet, medan han slösurfade internet, hittade han naturguidesutbildningen. En utbildning där man guidade personer i naturen. Han blev genast såld och sökte utbildningen. Några veckor senare kom han in. Utbildningen innehöll allt från isvaksbad till överlevnadsvecka. Men det krävde planering och stenhård disciplin, vilket han inte hade än. 

Kreativt skrivande 

Flödesskriva 

Jag känner mig så harmonisk och fridfull idag. Jag vet inte vad det är men jag tror det är för att jag börjat läsa tidningen Skriva. Om jag skulle gå på känsla så skulle jag säga att det är lite mycket nu. Och jag är inte säker att jag hinner skriva dagboksanteckning ikväll (villket jag tydligen hann). Inte om jag ska på möte med psykiatrin imorgon klockan tio. Något jag heller inte fattar hur jag ska orka. Medan jag tar hand om hunden Bella. Jag får göra skrivandet imorgon helt enkelt. När jag har tid. 

Skillnader mellan skrift- och talspråk 

* Flyktigt eller beständigt? 

* Spontant eller planerat? 

* Kontext eller ej? 

“Vad får dig att komma hit idag?” sa Elias, psykolog och samtalsterapeut. 

“Jag har haft så jobbiga drömmar den senaste tiden” sa Lugero, en inte helt enkel person att förstå sig på tyckte Elias. Och varför klädde han sig i svart och hade en knotig käpp med sig? 

“Jaså? Kan du beskriva de här drömmarna mer ingående?” 

“Just den här drömmen är det mycket död och blod och döda kroppar” 

“Jag förstår. Men har den här drömmen varit ett problem för dig?” 

“Inte för mig personligen. Men för den som har haft den.” 

“Nu tror jag inte riktigt att jag förstår…” 

“I drömmen. Jag kan besöka andras drömmar. Det var en förbannelse jag fick när jag var som hungrigast. När jag var som mest desperat fick jag den här staven. Som jag kan besöka andras drömmar” 

“Jag förstår. Och är det något annat jag bör veta om?” 

“Jag har besökt dina drömmar. Jag vet allt om dig. Även om det inte är mycket att veta egentligen” 

(Hann inte riktigt klar men kommer fortsätta skriva på den här minst sagt intressanta dialogen) 

Se upp! 

– Se upp! Fallande träd! 

Andra personen flyttade sig precis i sista sekunden. Det var två skogshuggare. Men han som hade fällt trädet blev rasande. 

– Är du helt från vettet? Försöker du ta livet av dig själv? Hur tänker du egentligen? 

– Förlåt! Det var inte meningen! Jag tänkte inte… 

– Tänk klart! Du hade kunnat bli dödad! 

 – Jag vet… jag bara… 

– Vad då bara? Det är bara att flytta sig! Svårare än så är det inte! Så låt det här bli en läxa tills nästa gång! Okej? 

– Okej 

De avslutade arbetet och gick hem för dagen. 

Oväntat möte eller hemligheten 

Hemligheten 

Lugero har en hemlighet. Eller ja, det var väl mer fakta. Han skolkade mycket när han gick i skolan. Det gällde också när han gick naturguidesutbildningen. Men hans största hemlighet var mötet under överlevnadsveckan. När han var som hungrigast och det var som mörkast. Träffade han en tjej som gav honom förmågan att besöka andras drömmar. Han visste inte om det var skogsrået men ända sen dess visste han precis vad sina klasskamrater drömde om. Till slut letade han sig till den avlägsnaste plats han visste om; vattenfallet i Njupeskär. Där var det lättare att få överblick över drömmarna och det var där han fick sin stav också. Från världens äldsta träd. Men det var en stor börda att bära världens alla drömmar. Om det bara fanns ett sätt, en metod, att göra det enklare. Så hade han gjort det men nu hoppade han mest från dröm till dröm. 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag såg på en video av Shulkercraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Efter det gick jag till busshållplatsen började plötsligt en gammal tant prata med mig. Jag vet inte om jag var ivägen eller något sånt men jag hjälpte henne i alla fall att blippa busskortet så att hon slapp det. Resten av vägen till jobbet gick smidigt. Det klev på några personer med barnvagnar som pratade med den gamla tanten tydligen. Jag tog nästa buss och väl på jobbet så var jag ensam med arbetsledaren. Jag trodde att jag skulle få slippa jobb men han sa åt mig att byta om ändå. Så jag bytte om men jag nämnde att det hade varit brand i Nyköping så jag behövde skriva den nyheten först. Sedan sa jag väl ett aprilskämt där jag sa att jag fått en biljett till Mars. Att jag pratat med Elon Musk men det förstod han ju på en gång att det var ett aprilskämt. Så vi gick ut och sopa grus. Vilket var lagom roligt. Det tar liksom inte slut på saker man ska göra. Precis hela tiden. Vara tillgänglig för allt och alla. När ska man kunna få vila någon gång? Kanske när jag skrivit färdigt den här berättelsen jag börjat med nu på skrivarkursen? Vi sopade i alla fall en hel parkering. Efter det fick jag byta om och sen satt vi bara där för en liten stund. Jag skulle få skjuts ner till biblioteket men vi skulle inte åka ner riktigt än. Jag kan undra varför jag får lov att arbeta. Trotts att jag sagt att det varit brand i Nyköping. Hur mycket mer ska krävas av mig liksom? Nämnde jag förresten att jag hörde och såg flera brandbilar som åkte åt motsatt håll? Det var när jag skulle åka till jobbet som jag såg dem och det kändes som det var en stor brand eftersom det var så många brandbilar. Men så stod det inte så mycket om det på polisens hemsida. Jag fick i alla fall skjuts till biblioteket där jag läste tidning. Fast jag tog kort på det först så att jag hade som bevis att jag hade varit och läst tidning på biblioteket. Efter det satte jag mig på Stora torget och åt min baguette och tog en Coca cola medan jag läste tidningen Skriva. Jag känner mig så fridfull och harmonisk nu. Fridfull för att jag inte känner några bekymmer längre och harmonisk för att jag inte kan stressas upp lika lätt längre. Allt på grund av tidningen Skriva. Och jag vet att jag ligger lite efter med läsningen men den ska jag nog komma ikapp med så småningom. Till exempel så har jag ju en hel dag imorgon, efter psykiatribesöket, som jag kan läsa tidningen Skriva på. Efter att jag ätit min baguette så gick jag med min Coca cola genom stan och till parken där jag hittade några parkbänkar som jag tog kort på också tog jag kort på vägen in mot stan igen från parkens perspektiv. Jag läste lite mer av tidningen Skriva men blev så kissnödig att jag behövde hitta en toa fort. Och först gick jag till Folkuniversitetet men det var ingen som öppna så jag gick till busstationen men där var det stängt så jag gick till Esspressohouse och där hade de toalett. Vilket var en befrielse. Sen gick jag till Folkuniversitet. Jag såg att där jag hade suttit innan satt det nu en massa andra personer så jag vågade inte gå dit. Dessutom kom det några poliser dit så det kändes inte som det vore bra om jag gick dit just då i alla fall. Det fick bli en annan gång i så fall. Så jag gick till Folkuniversitetet i stället och jag stod där och väntade i fyrtio minuter tror jag innan vår lärare kom. Jag kunde läsa lite till när jag väl kom in. Och gick på toa en gång till. Sen började kursen och det tänker jag att jag kan skriva om i en separat text om jag vill det. Jag kan väl säga så mycket att jag börjat bygga på karaktären Lugero Sömnväktaren allt mer och mer. Efter kursen kom mamma och hämtade mig på busstationen. Av någon anledning var bilen fullproppad med grejer så att jag knappt fick plats. Men vi for iväg i alla fall och mamma tankade lite och stannade kvar lite. I min lägenhet alltså. Och fikade lite. Efter ett tag gick mamma och personalen kom för att ge mig medicin. Så nu vet jag vem som kommer följa med mig på mötet imorgon. Och efter det gick Bella och jag på en promenad. Och efter det duschade jag och det var hela dagen. Jag kallduschade och det kändes verkligen som jag isvaksbadade där för ett tag. Jag trodde det skulle ta längre tid än det tog att skriva ner allt jag gjort idag. Så klart kändes det som jag tillbringade en evighet nere på stan. Så känns det alltid när man är där. När man inte har något syfte som att gå på puben eller gå i affärer. Då känns det meningslöst att vara nere på stan om man inte typ läser eller äter någon baguette. Som jag gjorde nu. Men jag vill inte va för långdragen. Det var en härlig dag nere på stan helt enkelt. Men nu skulle jag vilja koncentrera mig på berättelsen. Det finns så mycket jag vill skriva om. Berättelser jag bara påbörjat. Hela tiden. Så imorgon är en ny dag. Om jag sätter som mål att skriva ett antal ord varje dag så kanske jag börjar komma upp i sådana nummer som författare kommer upp i när de ska skriva böcker. Kanske…