Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor med pulverkaffe. Jag höll på att se en video av Boloxed om en vis typ av Black mesa- spel. Svårt att beskriva det på något sätt. Jag hann inte se färdigt det i alla fall. För jag skulle ta bussen till stan och väl där skulle jag gå till Rhodos kolgrill. För att hitta dit fick jag använda google maps. Väl där så var det någon gammal tant som började prata med mig men som jag inte förstod. Det var en annan sak jag tänkte på när jag gick ifrån boendet att det var totalt knäpptyst i området. Alltså det fanns inga ljud alls. Det var som om alla hade dött. Jag skrev ju det förut men jag tycker ju att man ska vara inkluderande och välkomnande. Då kommer ljuden automatiskt. Ljud som barnskratt eller sorlet från en folkmassa. Men nu fanns det alltså inga ljud och det skrämmer livet ur mig. Jag antar att det är bra när vi går till såna här restauranger lite då och då, då. I alla fall så beställde jag en pizza som heter Pompei och en Fanta till det. Jag skulle säga att stället är mycket schysst och maten är mycket god. Så jag skulle verkligen rekommendera den. Men sen visste jag väl inte riktigt vad jag skulle göra. Jag tänkte ju att jag skulle sitta på biblioteket och läsa tidning men jag ville hem så jag tog närmsta buss till Brandholmen. Väl hemma så gjorde jag kaffe i pressen. Det var nog nödvändigt för jag får sån abstinens utan kaffe. Men annars har jag inte gjort så mycket idag. Jag hade sett på någon video på youtube. Bland annat den om Black mesa-spelet. Men även när UFOsxm spelat minecraft. Jag ska väl se på någon video om SpaceX av Whataboutit men jag känner väl att jag vill göra något annat nu. Jag har läst lite mer av tidningen också. Jag är dock osäker på hur det ska hjälpa mig i skrivandet. För jag har inte riktigt börjat skriva än. Jag har inga bortförklaringar, jag vet, men det brukar bara gå till någon mening sen ger jag upp. Eller så var det för sent igår när jag började skriva. Jag tänker mig i alla fall att berättelsen ska börja med det här kapitlet Gnistor där den här karaktären Kasper går genom ett eldhärjat landskap med svart jord. Mötet med Lugero kanske kommer efter men jag har inte alls tänkt ha med scener som Brunnsvik och fäbod och kött och blod som jag först tänka ha med utan jobba med den här elden. Hur ter den sig i en dröm? Varför brinner inte Kasper upp? Och framförallt; vad vill den säga mig? Jag hade inte tänkt att det här ska bli en så jättefilosofisk berättelse men väldigt existentiell. Jag skrev ju att karaktären blev som född på nytt. Kanske kunde jag arbeta mer på det? Precis som Pink Floyd sjunger Coming back to life så kan jag skriva om att komma tillbaka till liv. Jag känner nog att jag hellre vill skriva om när det börjar duggregna och elden släcks och karaktären känner att han kommer tillbaka till liv. Det var ju så bra beskrivet i kapitlet i alla fall. Men vad gör han för att förtjäna det? Är han inte i elden extra länge? Det kanske han är. Och han är rädd att han håller på att dö. Han är på väg att göra det. Och sen kommer regnet. Annars vet jag inte så jättemycket om var den här berättelsen kommer leda mig utan det är väl bara att vänta och se. Men jag måste säga att jag ser jättemycket fram emot att skriva på den här berättelsen. En annan grej jag också tänkt på är att jag har berörelseskräck. Jag vågar inte ändra om i texterna allt för mycket. Men nu måste jag nog göra det för att berättelsen ska kunna kännas logisk. Annars blir det som när jag skrev på synopsisen; det blir en del som blir den gamla synopsisen och en del som blir den nya. Det tar upp rum och det känns inte alls bra att ha det så. Men jag vågar inte ändra något. Tänk om det är viktiga saker att ha med i berättelsen? Men vad kan va så viktigt att det får stå kvar orört? Nej jag måste nog ändra lite i texten även om det går emot min vilja. Bara på det sättet kommer jag vidare i mitt skrivande…