Mitt hjärta började slå allt långsammare. Mina steg blev allt längre och segare. Livet blev en enda stor väntan; en väntan på det stora och ödesdigra slutet.
Men skulle jag bara lägga mig ner och dö? Skulle jag bara ge upp på mina bara stående ben?
”Har jag inte varit nära till att ge upp många gånger för? När ekonomin krisat och relationerna sviktat och dött ut?
Vad mer har jag att leva för? Nu måste jag verkligen lämna skolan, så dåligt som jag mår! Jag måste lämna skolan för att för en gångs skull få reda på vad det är jag kämpar för! För här på Brunnsvik syns inget annat än ruiner!”
Vad finns det då kvar att kämpa för? Ta reda på det du om du kan! Men en sak är säker; Brunnsviks Folkhögskola har varit en skola för arbetarklassen! Och jag hade svårt att se det i ruinerna.
Jag har sett att det är stor skillnad på arbetarklassen nu och då: Arbetarklassen är i krisande behov av en egen skola! Många gånger utan att själv förstå det, precis som det var för mig innan jag började på Brunnsviks Folkhögskola…
Rasmus Karlsson

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag såg på någon video av UFOsxm om olika konstiga resoursepacks man kunde ha till minecraft. Jag tror jag var uppe vid halvtolv-tiden. Gjorde mig beredd att städa även fast det inte blev någon städning. Däremot skrev vi matlista. Jag tänker att det blir gott om tid att städa när jag börjat jobba sen. Så jag vill inte ha några dumma kommentarer om att jag är lat eller liknande. Däremot så hade jag mycket att göra senare. Jag ringde mamma och trodde först att hon skulle komma och hämta mig. Hon sa dock att jag kunde komma med en gång så kunde vi äta så jag stängde av datorn, radion och tog närmaste buss till Oppeby. Väl i Oppeby så bjöd mamma på kassler, ris, stekt potatis, korv med smak av ost och bacon och god orange chicken från Chopchop. Vi fortsatte titta på Oppenheimer medan vi åt men pausade sedan mitt i när vi skulle gå på promenad med en hund som var samma ras som Bella. Alltså Bichon Havanes. Men sen fortsatte vi se på Oppenheimer och den här gången såg vi äntligen klart den. Vi drack pulverkaffe utan mjölk eftersom det inte fanns någon mjölk och åt varsin halva av en punschrulle. Sen åkte vi till där jag ska hämta ut nycklar imorgon och kom fram till att det inte skulle gå att gå dit. Så vi kom fram till att mamma fick skjutsa mig imorgon vid elvatiden. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade oliver, soltorkade tomater, nudlar, bacon, ost, sallad, tomater, mango, mandariner, hamburgerbröd, ägg, mjölk, bregott, chips, Fanta, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, ett storpack panpizzor, pajer, choklad och glass. Sen var det mammas tur att handla men hon handlade inte lika mycket. Vi åkte till jobbet för att titta till pallkragen. Växte inget annat än ogräs där så jag har en del att göra när jag kommer tillbaka till jobbet på måndag. Jag tog tre kort och la upp på Instagram senare. Jag tror jag såg en planta som var rotfrukt där. Annars var allting i princip en enda stor besvikelse. Inte en enda palsternacka. Men det är väl så det blir när man lämnar det ovakat över sommaren. Efter det åkte vi hem till mig och jag fick hjälp att böra in matvaror till min lägenhet. Jag satte på radion och datorn och mamma med hund stannade inte länge. Jag såg på en ny trailer om The Conjuring fyra och kan tycka att den kanske kan vara värd att se trotts allt. Den kändes mer farlig, den här gången, och det säljer väl alltid? Jag har också börjat se på Bohemian Rapsody på Disney plus. Som vanligt svävar mina tankar iväg på annat håll. Jag vet ju att jag ska börja jobba på måndag. Och jag vet att jag ska vara hundvakt över helgen. Jag tror inte jag kommer skriva mycket mer förrän jag börjat jobba dock. Vilket förmodligen kommer innebära att jag sitter och spelar minecraft till långt in på nätterna. Jag kan inte rå för det! Och ibland vet jag inte vad jag gör. Förrän något kräver min uppmärksamhet. Det här har varit en lite annorlunda sommar. Det har inte blivit lika mycket badande men jag har varit till Kättbo och Tiberget. Vilket känns som ett privilegium. Men jag har inte vetat vad det betytt. Det är något jag försökt komma ihåg. Som hade med dessa ställen att göra. Men mest var det nog Brunnsvik jag tänkte på. En plats jag bara tillbringade några korta minuter tillsammans med mamma på väg upp till Dalarna. Jag hade velat tillbringa egentid i Ludvika, en förort till Brunnsvik, och kanske gå på något café eller deras kända bibliotek. Men framförallt hade jag velat läsa mer om Brunnsvik. Jag har ju några böcker. Och Örjan Svedberg hann bara skriva Hoola Bandola band innan han gick bort. Kanske var det så, att när han ringde mig och var så arg på mig, att jag hade framstått som så mycket bättre än honom. Och nu är han död. Det ödet kommer ingen av oss undan. Det finns saker jag vill skriva innan jag dör dock. Saker jag vill berätta. Jag har inte alltid bara klippt och trimmat gräs. För ett tag trodde jag att jag var en kändis till och med när jag intervjuades av tidningar. Jag var en del i kampen att bevara Brunnsvik i Brunnsvik. Därför kommer jag försöka lägga upp bilder och texter från när jag gick i Brunnsvik. Det kan vara dagboksanteckningar eller insändare, det spelar mindre roll, vad som spelar roll är att jag inte glömmer var jag kommer ifrån. Vilket kan vara väldigt lätt när Facebook beslutar sig för att stänga av en från ens tio år gamla konto bara så där… 

Det här är egentligen ett några dagar gammalt inlägg som jag glömt lägga upp men jag vill ändå skriva här så att ni vet hur livet ser ut för mig just nu. Jag smsade min advokat och frågade om vi kunde göra något åt att Facebook stängt av mig och att jag fortfarande inte tycker att min förvaltare är bra. Han svarade att han inte hade uppdrag för mig längre men om jag ville boka tid för rådfrågning med honom så skulle det kosta 2700 kronor. Jag har inte svarat honom sen dess av förklarliga skäl. Så det ser ut som att jag kommer förlora mitt tio år gamla konto med alla sina bilder och texter och videor. Visserligen orkade inte alla att läsa alla mina texter men det är en förlust för mig. Däremot så har min förvaltare betalat så att jag får en uppgraderad bloggadress som nu i stället för att heta WordPress.ekologisk.se bara heter ekologisk.blog vilket jag tycker blev mycket snyggare. Dessutom har jag en massa funktioner som bara betalande bloggare har och som gör det mycket enklare att hålla det stilistiskt snyggt. Nu när det har gått några dagar också så närmar jag mig jobb också. Imorgon kommer jag förmodligen åka till mamma, på fredag skulle jag hämta ut nya nycklar och i helgen skulle jag vara hundvakt. Så jag har mycket att se fram emot den närmaste tiden. Jag har också skrivit ett blogginlägg om Stormningen i USA. Jag har nog inte, dock, på långa vägar lyckats beskriva hur bedrövligt de har det där. Jag läste att en person hade kallat Cecilia Khavar för motbjudande. Inte kul att höra men jag kommer fortsätta läsa den boken i alla fall tills jag är klar med den. Sen kan jag äntligen börja med Marcus Birros Släng alla kartor. Och sedan resten av böckerna jag köpt och som jag borde läsa eftersom jag just köpt dem. Och lite då och då kanske jag läser tidningen Skriva också. Förutom att skriva något själv. Förresten ser jag fram emot serien It Welcome to Derry väldigt mycket också. Så det kommer jag nog också skriva om när den väl kommer ut i october. Men nu ska jag fortsätta läsa Stormningen och befinna mig i USA… 

Vad ska man tänka om att jag plötsligt börjat intressera mig för folkbildning då? Eller ja; plötsligt är det väl inte precis eftersom jag i hemlighet har burit på Brunnsvik i tio år nu. Men inte på det sätt som de flesta skulle tro. Nog för att det vore intressant att skriva om Brunnsviks historia och allt som hänt där men jag är inte riktigt intresserad av det. Jag är mer intresserad av det undermedvetna. Och det kan vara rätt oberäkneligt. En gång låg jag till exempel i soffan i mitt internat när det knackade på fönsterrutan. Världens resa började där och då. I det okända. Som jag var rädd för. Men det verkade rätt harmoniskt för tillfället. Som att det ville att jag skulle må bra. Men det ville inte släppa taget om mig. Och det gjorde mig lite rädd. Nu, tio år senare, kan jag undra vad den där drömmen betydde egentligen. Vi har ett helt annat politiskt läge. En helt annan verklighet. Som jag inte kommit ikapp. Dagdrömmare är knappast de som sätter agendan i dagens politiska klimat. Idag gäller det att var barnmördare och folkmordsanhängare. Världen har blivit upp och ner, visst, men vi kan vända den rätt igen. Och våga drömma. Om ett annat samhälle. Låter jag för nostalgisk när jag säger så? Ja men låt mig vara det då! Eller till en viss gräns förstås. Det är inte bara positivt att drömma. Men ni behöver inte vara rädd för mina drömmar. De är ändå inte begripliga. De är på sin höjd surrealistiska. Gigantiska. Och oskrivna. De har varit det för ett tag nu. Men förhoppningsvis ska jag börja skriva om dem mer nu när jag börjat läsa. Läsa mer. Om det som händer i USA… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med kaviar på och pulverkaffe till. Jag hade lite svårt att veta när jag skulle gå upp eftersom jag skulle iväg till Fåfängan vid ett-tiden. Jag tror jag kom upp någon gång vid tio-elva-tiden och kom iväg vid tolvtiden. Jag hade packat ner en vattenflaska och ett äpple och en tidningen Skriva som jag kunde läsa. Men inget kunde förbereda mig på den värme som skulle vara utanför min dörr. Ungefär halvvägs, vid biblioteket, så fick jag lov att stanna till för att dricka och jag drack upp så gott som halva flaskan. Det här kommer inte räcka till vägen hem tänkte jag förskräckt. Resten av vägen var det lite uppförsbacke och det vet de flesta om som har varit till Fåfängan. Också det krävde mycket vatten. Men väl på plats så fanns det ett café där som jag kunde köpa en Mer äppeldricka som jag kunde dricka. Jag köpte också mig en kaffe eftersom jag tyckte att jag hade gott om tid. Sen började rundvisningen och den började, som det hade stått på Facebook, vid kaffeboden och vi gick ner till gamla bomullsfabriken. Eller det var någon fabrik av något slag i alla fall. En gång i tiden hade det varit ett ställe där man hade vävt tyg och lakan och andra saker. Det sades många intressanta saker och det fanns broschyrer om det någonstans som jag inte visste var det var någonstans. Men nu var det väl främst ett lägenhetshus och vandringen fortsatte till fotbollsplan. Också den gammal och K-märkt. Jag hade tagit kort på väveriet och gjorde så också här, vid fotbollsplan. Också den hade en massa historia som jag inte kommer ihåg nu. Sen gick vandringen upp till psykiatrin som jag tänkte var lite märkligt för jag trodde ingen skulle våga gå dit eftersom det är just en psykiatri. Att man skulle få möta våldsamma patienter eller liknande. Men det pratades mest om skulpturer där. Jag antar att det var bra för mig själv att komma tillbaka dit eftersom det hade blivit så dramatiskt när jag var där senast. Det där med att polisen hade kommit och hämtat mig och skjutsat mig till psykakuten eftersom jag hade börjat prata om filmmusiken till The dark knight och de inte hade vetat vad jag hade pratat om. Sedan hade de kollat om jag hade haft några hallucinationer eller var påverkad på annat sätt. För att slutligen bli bältad. När jag tänker efter så kanske jag måste skriva om det för att komma över det. Men jag slipper helst. Jag har andra, roligare, saker att skriva om. Som att jag varit på rundvandring och områdena runt omkring. Där psykiatrin låg nu hade det förut varit kolonilotter förresten. Kan vara intressant att veta om man vill veta vad som låg där psykiatrin ligger nu. Men det pratades mycket statyer och en hette frigörelsen. Sen var det två till som jag inte kommer ihåg namnet på. Men jag kommer ihåg att det var ett väldigt fint område trotts allt. Man kan inte gå runt och bära på gamla oförrätter. Det mår ingen bra av. Men vem har sagt att det är lätt att skriva? Det gäller att vara försiktig med det har för det kan vara skört som glas och gå sönder. Det känns som det gått sönder för mig. I och med att jag blockerats på det gamla kontot. Men jag får ta av det jag har. Vandringen fortsatte till gruvhålet i Hållet och sedan fick jag lov att ta kort på den del av skogen jag har för mig mig att jag tagit på mitt gamla konto. Det är så mycket som försvinner, bilder, minnen. Jag hoppas allt löser sig trotts att det är svårt att fatta hur Facebook tänker ibland. Det var ett väldigt nostalgiskt kort jag tog i alla fall, på trädet och stenen som egentligen är ett berg men det ser man knappt i fotot. Med det kommer år av foton och känslor som bara går upp i rök. Om det finns ett foto som beskriver allt det så är det just det. När jag ännu bodde i Oppeby. Och jobbade på Tonys pizza. Det borde jag också skriva om! Jag har så mycket som jag borde skriva om! Hela tiden! Men jag orkar inte tänka på allt som jag har varit med om. Jag får inte tänka på allt som jag har varit med om. Det är en stor skillnad där; orkar eller får. Jag har inte skrivit nog så mycket som jag borde om Tonys pizza. Varför fick jag inte gå tillbaka dit efter att jag hade flyttat från mamma? Alltså jag hade ju allt; bostad, det enda som saknades var jobbet och det fick jag inte gå till. Varför? Nu jobbar jag ju på ett nytt ställe och nu är mina tankar fyllda av gräsklippning, trimning, sopning, skräpplockning, städning och skräpslängning men jag kan ännu undra hur livet hade sett ut om jag ännu jobbade på Tonys pizza. Och ibland ser jag deras pizzor i affärer och andra ställen och jag tänker bara; kul för dem! Men jag fick inte jobba kvar. Det har gått många år nu. På något sätt kändes jag politiskt skyddad också när man bakade pizzor som förmodligen gick till gameande ungdomar som förmodligen inte tänkte på politik. Skyddad för vi var så rika på mångfald och det var inte bara svenskar som jobbade där. Blev hon ledsen för att jag inte tyckte om musiken som spelades där? Eller blev hon ledsen när jag spelade upp min filmmusik av The dark knight där? Eller varför skulle hon bli ledsen? På sin höjd tyckte hon nog att det var konstigt. Men hon vara slug som en räv när vi hade möte och hon sa att det inte är alla som kan ha ett sådant jobb. Jag var en sådan person, menade hon, lite underförstått så där. Men nu har det gått många långa år sen jag jobbade på Tonys pizza. Och jag är inte ens säker att jag vill jobba där längre. Men då måste jag göra andra arbetsuppgifter, som att klippa gräs, och det är jag inte heller säker på att jag vill. Det är väl någon vecka kvar tills jag börjar jobba i alla fall så jag har gott om tid och fundera vad jag vill göra av livet. Hade jag varit framgångsrik så hade jag jobbat kvar på Tonys pizza. Nu vet jag inte vad jag är. Och det gör mig så ledsen. Men jag har skrivandet i alla fall. Och jag skriver om arbetet för att jag känner att något är fel och enda sättet att veta vad som är fel är att skriva om det. Det finns en massa saker jag ser fram emot framöver; det verkar finnas någon släktforskargrupp i Nyköping som är väldigt populär. Den kanske jag går på! Det finns också ett biodlingssällskap i Nyköping som jag funderat på att gå på. Sen vet jag inte hur det kommer gå med skrivandet. Jag borde egentligen gå en skrivarkurs igen så att jag kom igång med den där berättelsen om Lugero Sömnväktaren igen. Men kanske det handlar om rutin bara? Jag vet inte riktigt. Allt är så nytt för mig. Efter rundvisningen så satt jag i alla fall kvar på Cafét och åt en varm ostbulle. Jag hade ganska bråttom hem sen för det kändes som jag hade varit där för länge. Jag var inte med grillningen. Och när personalen kom så höll jag på att få psykbryt på honom eftersom jag tycker att man inte behöver vara med på alla arrangemang som hålls. Just nu har jag bara ätit lite nudlar men jag funderar på att laga till något mer. Det har varit en, minst sagt, händelserik dag. Ibland önskar jag att livet inte var så alarmistiskt hela tiden. Alltså konstant hela tiden! Kan det liksom inte ta det lugnt en stund och göra något annat? Ja typ cykla till Fåfängan…