Mitt hjärta började slå allt långsammare. Mina steg blev allt längre och segare. Livet blev en enda stor väntan; en väntan på det stora och ödesdigra slutet.
Men skulle jag bara lägga mig ner och dö? Skulle jag bara ge upp på mina bara stående ben?
”Har jag inte varit nära till att ge upp många gånger för? När ekonomin krisat och relationerna sviktat och dött ut?
Vad mer har jag att leva för? Nu måste jag verkligen lämna skolan, så dåligt som jag mår! Jag måste lämna skolan för att för en gångs skull få reda på vad det är jag kämpar för! För här på Brunnsvik syns inget annat än ruiner!”
Vad finns det då kvar att kämpa för? Ta reda på det du om du kan! Men en sak är säker; Brunnsviks Folkhögskola har varit en skola för arbetarklassen! Och jag hade svårt att se det i ruinerna.
Jag har sett att det är stor skillnad på arbetarklassen nu och då: Arbetarklassen är i krisande behov av en egen skola! Många gånger utan att själv förstå det, precis som det var för mig innan jag började på Brunnsviks Folkhögskola…
Rasmus Karlsson