När jag bodde i Skattungbyn var min räddning från tristessen lyssnandet på Heart. Det brukar jag göra, lite då och då, nu också. Annars brukar det var så mycket killar i musikbranschen. Precis överallt; Genesis, Mike and the mechanics, Toto, Pink floyd. Man blir rätt trött på alla killar som är i musikbranschen. Därför var det väl en ganska stor räddning för mig att börja lyssna på Heart. Jag vet inte vad de andra tyckte om att jag lyssnade på Heart men de sa inget så jag antar att det gick bra. Till skillnad från We can´t dance så var det här lite hårdare. Bad animals. Men det behöver ju inte betyda att det inte var bra. För det var bra. Och jag lyssnade på det konstant. Nästan maniskt. Sen hade vi resten av kursen att tänka på också. På odlingarna och vadmalsvävningarna. Och jag hade ju verkligen lämnat det gamla livet bakom mig. Tyvärr. Det var som en avgrundsdjup ångest inom mig. Ett mörker som inget ljus kan undfly. Jag visste att det var det liv jag hade valt nu men det gjorde det inte mindre ångestfyllt för det. Där andra såg grönskande ängar såg jag död och misär. Det var sån jag var. Och jag kunde inte rå för det. Eller jo det kunde jag nog men jag valde att inte rå för det. Så gick det året också och sen flyttade jag till mormor. Och de kunskaper jag lärt mig i Skattungbyn tog jag med mig till Bonäs. Åtminstone några av dem. Men nu hade jag verkligen lämnat det gamla livet bakom mig. Desperat insåg jag att jag inte var något av den person som jag hade varit i Brunnsvik. Allt jag såg var död och förmultnelse. Det fanns ingen räddning längre. Fast nu vet jag bättre. Det finns alltid en räddning. Och min har varit Vänsterpartiet. Alla gånger jag varit på deras möten har varit som en räddning från detta avgrundsdjupa mörker. Och jag lever ännu i detta avgrundsdjupa mörker men räddas varje gång av Vänsterpartiet som förhoppningsvis inte åker ur Riksdagen nästa val och att vi därmed får en diktatur… 

Men om jag skulle skriva om ett album jag tänkt på extra mycket så är det We can´t dance av Genesis. Inte för att jag känt mig särskilt dåligt behandlad av min pappa, men Örjan hade varit jättearg på mig. Var lyssnandet på det här albumet ett sätt för mig att läka mina sår? På vissa sätt ja. Jag hade dock svårt att ta till mig av musiken där jag satt i Rosa huset i Mora. Jag hade brukat lyssna på Mike and the mechanics. Men både Genesis och Mike and the mechanics har ju nära band till sig. Så jag var inte främmande för den musiken. Men när just den där No son of mine spelades så var det som något band bröts. Med Brunnsvik. Skulle jag någonsin kunna komma tillbaka dit? Det skulle jag och det gjorde jag också. Men känslan jag hade känt innan med att det var väldigt mycket mitt hem fanns inte längre där. På ett sätt hade jag alltid hade jag alltid bott hos mamma. Men nu skulle jag ta körkort och söka jobb också. Så jag försökte fortfarande bli vuxen. Så lyssnandet av We can´t dance var ett sätt för mig att försöka bli vuxen. Genom att bryta kontakten med Brunnsvik. Och försöka ta körkort. Sen att jag inte tog körkort har jag fått leva med de tio år sen jag slutade Brunnsvik. Men inte bara det utan det har blivit värre. Säger de. Jag får inte ta körkort. Men i det här albumet så tar man upp ett annat känsligt ämne. Att arbeta sig själv till döds. Driving the last spike. Det kan inte vara meningen att mitt liv ska se ut så här. Jag vet att det är många byråkrater som jag kommer få debattera med för att få det där körkortet men i slutänden kommer det att vara värt det. Nu när det är semester så har jag inte tänkt på att ringa någon. Men det är väl bra att sätta upp små mål för sig själv; ut och vandra med pappa, cykla och bada i badhuset, på något sätt börja ta körkort igen. Hur det ska gå till har jag ingen idé om. Att som min förvaltare säga, att det är slutgiltigt, att jag inte kan ta körkort. Det är för mig bortom ondskefullt. Det finns en särskild plats i helvetet för sådana personer, anser jag. Men det här albumet är också på många sätt hoppfull. Det måste vara det om man ska orka leva. Självmord är inget alternativ. Har min god man mött personer som önskat livet ur sig? För i så fall skulle det förklara hans beteende. Men jag vill inte dö. Jag vill leva. Och jag vill framförallt ta körkort. Men just nu är det avlägset. Som en avlägsen dröm. Var det inte det jag försökte skriva om förut? När jag bodde i Mora? Det var mycket som hände i Mora; jag insåg bland annat att det var upp till mig om jag ville få saker att hända. Det kunde handla om körkortet, men behövde inte handla om det. När jag flyttade till Skattungbyn sen så övergavs alla dessa drömmar om att ta körkort och söka jobb. Jag slutade också lyssna på Genesis och började lyssna allt mer och mer på Heart…