Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Eftersom jag vaknade lite sent så såg jag inte något videoklipp på youtube. Vid åtta-tiden så kom två killar och omkaliberade låset. Så nu fungerar inte gamla nyckeln i låset. Men det gjorde inget eftersom vi fått våra nya nycklar nu. Jag hade dock inte satt fast den i nyckelknippan när jag gick till jobbet. Däremot hade jag den löst i väskan så det gick att låsa med. Och när jag hade gjort det tog jag bussen mot jobbet. Väl på jobbet var det bara att byta om. Idag skulle vi klippa gräs och i början gick jag med trimmern. Jag kan ha tagit på mig för mycket i början dock för gräset var så väldigt högt. Det fastnade och jag fick lov att dra loss det så att det gick att använda trimmern i över huvud taget. Jag fick lov att ta en paus efter ett tag men sen fick jag klippa med gågräsklipparen i stället. Efter ett tag fick jag lov att hämta vattenflaskan för jag var så törstig. Men sen fortsatte jag klippa ett litet tag till. På ett ställe så sa Patrik att han redan hade klippt med åkgräsklipparen men jag förklarade att han hade missat på en del ställen så jag skulle bara klippa dem lite snabbt. När vi var klara så var det bara att byta om igen och ringa mamma som sa att det gick bra att jag kom. Hon hade precis vaknat och kunde möta upp mig med hunden Bella. Så jag började gå och mötte dem ungefär halvvägs. Vi gick hem till mamma och hon visste inte riktigt vad vi skulle laga till för mat men vi kom till slut fram till att vi kunde laga lax med potatis eftersom det bara var att sätta i ugnen och på kokning. Så jag saltade och kryddade med citronkrydda på laxen och sköljde potatisen och mamma gjorde någon god sås på rom, creme fraiche och rödlök. Efteråt hällde jag på lite citronsaft och citronkrydda på såsen och rörde om och sen var det bara att vänta på att laxen och potatisen skulle bli färdig. Så vi satte på tv;n och såg på när Kiruna kyrka skulle flyttas. Vi ville dock se Ronja så vi bytte till det och den här gången handlade det väldigt mycket om Mattis. Men Ronja vill inte komma hem än. Inte förrän Mattis erkänt att han har en dotter. De blir lurade när de rövar och blir överfallna av knektar. Några rövare blir tagna och Mattis och rövargänget går för att rädda dem. Bara det att de råkar bli tagna själva men kan säga att det var minst sagt en cliffhanger när en person kommer fram till Mattis och säger att hon väntat länge på att träffa honom igen. Tydligen visste hon vem han var då. Sen när vi började äta så satte vi på Avgrunden på Netflix. Det här är en film jag väntat länge på att se. Jag tänkte att eftersom de flyttade Kiruna kyrka så vore det intressant att se en film som handlade om vad som händer när gruvor blir instabila och blir så kallade avgrunder. Det var mycket död och elände och det gällde att inte ha klaustrofobi när man såg den här filmen för det kunde bli riktigt trångt ibland när de skulle krypa igenom någon trång passage som blockerats av stora klippblock. Allt som allt ger jag filmen fem av fem i betyg. Trots att jag bukar titta på engelska filmer så tyckte jag att den var riktigt bra. Dessutom så fanns inslag av samekultur med jojk i filmen vilket bara gjorde den bättre. Vi tog lite pulverkaffe och någon kaka som jag inte visste vad det var för något och såg på kulturnytt. Sen åkte vi till ICA knuten där jag handlade mjölk, chips, Mer äpple- svartvinbärs/hallondricka, räkor och choklad. Räkorna tänkte jag skulle vara för getingarna så att jag får husdjur men jag kan tänka mig att äta dem själv också. Efter det fick jag skjuts hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla mina varor. Jag har inte sett särskilt många getingar i min kompost så jag vet inte om det funkar. Men jag tänker att jag berikar naturen genom att göra så. Så i natt känns det som jag kommer drömma om gräs. Gräs som finns överallt och ingenstans. Så mycket gräs att det blir övermycket gräs. Som sträcker sig mot himlen och täcker sikten framåt. Till slut kanske det börjar växa gräsa inombords också. Så att man nästan kvävs. Och enda sättet att komma undan gräset är att gå framåt. Gå framåt och ta bort gräset. Hela tiden ta bort gräset. För det växer och blir vildvuxet. Om man inte tar hand om det. Om man inte skriver om det. Men nån gång ska väl vara den första. Eller hur? 

En vanlig dag så fick de hantera alla möjliga personer. Vissa hade hallucinationer medan andra visste de inte riktigt vad de hade. Det kunde hända att de inte skulle vara där i över huvud taget. Men nu när de var det behövde de en miljö som var trygg och inte alltför högljudd. Det kunde hända att någon var högljudd men Kasper var van vid det. Han var van vid att hantera stressfulla situationer. Vad han inte var van vid var den person som kom in idag. Han hade svårt att greppa vad för slags person han var egentligen. Han verkade ju inte ha några hallucinationer vilket ju var bra. Och han var inte särskilt högljudd av sig. Faktum var att han inte hade sagt någonting ända sen han kom in på psykakuten. Han bara låg där på sin brits och blundade. De andra sa att han inte hade sagt något särskilt förutom just att han ville träffa Kasper, alltså honom. Ingen förklaring eller beskrivning av vad det gällde. Vilket gjorde Kasper lite nervös men det var nog inget som han inte skulle klara av…

Det verkar ju finnas mer att skriva om den här skolan än jag tänkt. Jag har tänkt att jag ska skriva om alla källare, alla trappor, alla lägenheter. Jag behöver inte vara på plats för att veta vad Brunnsvik är. Men det kan hända att jag behöver beskriva alla platser man kan vara på i alla fall. Inte bara soffan i vardagsrummet i mitt internat Folkhemmet. Utan så många fler ställen. Men Brunnsvik är inte bara röda byggnader, det är asfalt också. Men jag kan tänka mig att det inte var asfalt där i början. Under de 107 år den fanns där. Vad som däremot tar emot är att skriva om de personer som bodde där. Mig inräknat. Kanske tänker jag på Helga också. På när vi satt i Storstugan och hon höll på att spela piano och jag höll på att fika medan solen höll på att gå ner. Det var ju så mycket som hände då. Men psyket klarar väl bara att hantera så mycket. Det kanske var därför som jag drömde om oändliga gräsmarker och mörka skogar. Om övergivna fäbodar och tätbevuxna skogar. Om övergivna städer och ett ställe som förgiftats av radioaktivitet. Väldigt likt ett spel som jag såg i Brunnsvik. Nämligen Fall out. Jag kan komma ihåg att många mådde dåligt av flytten dock. Och av den anledningen vill jag tömma Brunnsvik på folk. I mina böcker. Som jag inte skrivit än. Men jag har tänkt att jag ska skriva om dem någon gång. Tills dess får jag prospektera. Söka min väg bland röda byggnader. Och beskriva, jag beskriver, inte bara en skola utan ett hem. Mitt hem. Som jag hade en gång. Men det går inte att få tillbaka minnena jag hade av Brunnsvik. Byggnaderna är fortfarande tomma. Och jag har besökt skolan nu så här efteråt. Men vad vill jag skriva då som är så viktigt? Jag vill skriva om röda byggnader som ännu står kvar. Och som ännu lever kvar i mitt minne. Där finns källare, trappor, korridorer och lägenheter. Där finns också en matsal och ett bibliotek och en idrottshall. Det finns så mycket i Brunnsvik, det gör det. Men vad ska jag skriva om? Som verkligen betyder något? Jag har tänkt att jag ska lämna den här skolan för att skriva om något annat. Men det finns vissa traumatiska inslag som jag hade velat ta upp. Som när någon bad om att ta sitt liv. Samma plats som jag såg det där spelet på. Kanske är det något grundläggande, att kunna skriva om det där rummet, med alla sina grejer som låg precis överallt. Och jag själv då? Jag hade ju min lägenhet på högsta våningen i Folkhemmet. Farmor levde än. Jag visste ingenting om vad som komma skulle. Men det var fortfarande mitt hem. Och jag ville inte bo någon annanstans. Just då i alla fall. Berättelsen handlade om ett hem vi kämpade för. Varken mer eller mindre. Det blev för krångligt med alla skrivelser till instanser så min hjärna skapade en egen liten värld. Så har den alltid gjort. Av någon anledning. Kanske är det en skada från naturguidesutbildningen. Jag trodde ju att jag hade allt under kontroll för ett tag där. Men det som kallas drömmar har en tendens att vända upp och ner på hela ens världsbild. Om jag bara var mer beredd. Men hur förbereder man sig för en sån sak? Att dumpas i främmande land? Bland oändliga gräsmarker? Vad gör man om man blir det? Jag vet ju inte för jag har inte skrivit om det. Men jag borde skriva om det. Det borde jag för länge sen. Men det är därför jag skriver om Brunnsvik än. För att påminna mig om att det ligger något bortom de röda väggarna. En värld som inte är helt egenskapad men inte helt kaosartad heller. Det är det jag tror jag vill skriva om, om jag vill skriva om något annat som inte är något annat eller något som jag helt enkelt inte tänkt skriva om. Det är rörigt, jag vet, men det var mitt hem… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag gjorde mig en Varma koppen grönsak och såg färdigt ett videoklipp av UFOsxm där han spelar konstiga moddar till minecraft. Jag gick till bussen som tog mig till Harg. Väl på jobbet var det bara att byta om och idag fick jag köra åkgräsklipparen. Det var mycket kul. Det får mig att tänka på var jag skulle vilja åka om jag skaffade körkort. Gryvelån till exempel. Och även om de inte längre har kolmila eller tjärdal där så har de några av de största upplevelser med träskmarker som sträcker sig långt. Kanske inte lika långt som Koppången men jag kan minnas att det var långt. Jag var där någon gång. Och hjälpte till att vakta milan. Medan veden långsamt blev till kol. Sådant har jag i minnet. Men att köra åkgräsklippare är väl en bra början? Jag fick till och med köra lite till när jag var färdig på ett ställe. Och efter det fick jag byta om igen. Jag tog bussen direkt hem eftersom jag inte behövde gå till mamma idag. Väl hemma så satte jag bara på radion och datorn. Och nu funderar jag vad jag ska göra härnäst. Jag har försökt skriva om Brunnsvik men det blir som vanligt för mycket Brunnsvik och det är lätt att tröttna på den där skolan om man säger namnet för ofta. Så jag låter bli och får se vad jag har att skriva om den där skolan härnäst. Kanske det är något intressant…