Arg på terror!!!

Vad är det för värld som tillåter krig?! Vad är du för en person som tror att du kan allt?!

Vad är det för värld som tillåter att orättvisor frodas, privatiseringar odlas och välfärdens ben sågas av?

Vem är jag att påstå detta?

För det första påstår jag inget; jag berättar sanningen!

För det andra så har jag ensamhet, fattighet och sårbarhet som låser fast mig i ett skruvstäd

För det tredje är det väl inte så svårt att begripa att om man bar står på samma ställe och trampar hela tiden så vill man till slut upptäcka världen på riktigt; ta reda på sanningen!

Det är inte så svårt då jag i princip bara stått på samma ställe hela tiden och velat röra på mig. Varför skulle då inte jag berätta sanningen? Den är ju mitt framför nosen på dig!

Bildminnen

Tänk vad bilder är för något egentligen, de är ju minnen!

Och bilder finns även i huvudet

och utomhus

Men bilder är bilder och känslor är känslor

De mest underbara känslorna är

av något man minns

Men man måste ta sig ork för att uppleva dessa minnen

som sedan blir bilder

i huvudet, för det är bilder

vi vill minnas

Det finns så många bilder jag minns!

De är gjorda av natur och kultur, för det är vad jag trivs bäst med!

Men så finns det de gånger då minnet sviktar; när allt inte var så roligt längre…

… och när livet aldrig blev sig likt igen…

Dagens konstgjorda fack

Jag är inte som alla andra,

ändå måste jag

anpassa mig

till dagens konstgjorda trender

som sätter mig i fack

som jag egentligen inte vill befinna mig i!

Den otäcka sanningen

Jag måste berätta något för dig min vän!

Något som kan få den berggrund under dina fötter att börja skaka

Något som kan få dina grundvärderingar att förändras radikalt

och vända upp och ner på din värld som du känner den…

För när dimman lättat

och mörkret har falnat

är jag så rädd att historien upprepar sig

när du inte lärt dig någonting av den!

Det är lätt att vara optimist och säga att ” det där, det händer aldrig mig!”

Men så svårt att förstå vilken skör tråd man egentligen hänger i

när det visar sig att samma tanke, det hade han som avrättades

för något så grundläggande som männskliga rättigheter

Nu har aldrig jag blivit utsatt av tortyr

och inte heller lever jag i en diktatur

trotts det har jag fått konfrontera den giriga makten

och förstått vilken tunn tråd jag hängt i

Man kan säga att det värsta straff för en människa

är rätten att få säga som man vill och tycker

att man faktiskt har rätten att säga och tycka nånting

tillhör grunden i demokrati

och den blev jag fråntagen

när vi, elever och lärare, på Brunnsviks Folkhögskola fick reda på att skolverksamheten skulle flytta till Borlänge

Historien upprepade sig;

härskarteknik utfördes,

vi fick inte protestera,

vi skulle bara göra som det var sagt; följa strömmen

Vi splittrades innifrån;

något så grundläggande som vår rösträtt hade tagits ifrån oss

och tårar och protester hördes

över all denna orättvisa

över att behöva lämna allt det som

vi höll så kärt

Men trotts det samarbetade vi;

vi tänkte protestera mot besluten som

hade tagits bakom vår ryggar;

mot orättvisorna, mot hemlighållandet och mot de brutna löftena

om en fullkomlig utbildning utan avbrott

Vi gick mot en stor, strid fors

som stretade och slet i oss, redan så slitna, elever

forsen var vår rektor

som skällde ut oss efter noter för att ha protesterat mot besluten

som tagits bakom våra ryggar

för att ha använt vår rösträtt

Det finns två olika avrättningar, min vän!

Den ena innebär slutet

Den andra tar lite hårdare; den är mental!

Du kan få lov att lämna allt som du förut trodde på

För att tillslut inse den otäcka sanningen;

Att ingenting är som förut och att

hela tillvaron förbytts till ett

outgrundligt mörker

Man famlar efter något fast att hålla i

Men står man på sig tillräkligt länge, kommer man till slut se ljuset i tunneln…

Det är först då man vet vad man kämpat för

Om det nu fanns något kvar

eller om allt som är kvar bara är

öde ruiner

Då kan man glädja sig åt

att man fortfarande har sina vänner att vända sig till

när vi kan se spåren efter det krig som utspelats mellan

makt och människa

Du sköna

Hur vet jag vem du är?

Var det kärlek den gången eller var det något annat?

Nej! Kärlek är laddat. Något annat är vänskap.

Men jag känner inte för att leka. Jag vill bara kramas… och kanske pussas.

Vågar du det?

Skräms jag? Men kommer jag då göra det hela mitt liv?

Vad är jag, om du inte ser mig?

Men vad är du om jag bara ska kramas hela tiden. Det går ju inte.

Att se är att se det yttre.

Att lukta och känna är det förbjudna yttre.

Smaken förstår ingenting.

Men att höra, är att förstå, det innersta.

Så, du ungdomligheten själv. Vad har du inom dig? Jag lyssnar, jag är på din sida.

Rasmus Karlsson

En återgång

Nu är jag tillbaka på ruta ett; nu är jag tillbaka där jag började!

Men det är precis som det ska vara! Det var hit jag hade sökt mig hela tiden! Hit till Skattungbyn och dess kurs!

Visst går det lite knaggligt med gruppsamarbetena i början och att komma in i sina egna vardagsrutiner igen plus att man ska kunna samarbeta med många andra som man lever så tätt inpå! Men i längden är det ändå

Ensam är inte stark

Jag fladdrar förbi dina ögon likt ett yrväder

Försvinner likt en skugga, flyr från sol och måne

Far till outforskade marker

Försvinner in i mängden

Jag är en skrivande varelse

Det är därför jag är ensam;

Jag existerar genom ord och tankar

Gjord av en mängd olika verkligheter

som är gjorda av en mängd av olika minnen och verkligheter

av känslor och sinnen

av landsbygd;

djur och slåtter, hantverk och tradition

Jord, natur, vatten och sol

Det är något som gror inom mig

Ett ensamt litet frö som uthärdat de hårdaste stormar; några av de tuffaste utmaningar och utmaningar

Ett ensamt litet frö som funnit jord att växa och näring att hämta

Så har det stått ut med tystnaden, denna ensamma varelse

Som nu äntligen fått sätta sitt frö

och börjat gro…

Rasmus Karlsson

Fångad själ

I landsbygden kan ingen se vad du gör 

Inte där jag har varit, som har varit så långt bort från det mänskliga ögat 

Så långt in i skogens djupaste hemligheter 

där har jag mina egna hemligheter

”Min själ är kvar i Kättbos skogar” tänkte jag och tänker jag än, 

var jag än är 

Å, vad saknaden kan göra så ont! 

Allt jag upplevt 

sköljs över av onda ord 

Ord från tv-rutan 

Ord i våra samtal 

Ord du inte tänker på

Färglös stad

Säg mig stad; vem har blivit gladare av att du finns?

Du är ju så grå och färglös, men alla vill få dig att blomstra. Var ser man charmen i dig?

Eller det kanske inte är du, det är något annat. Något annat som inte du vet om.

Så säg mig stad; hur ska du kunna blomstra när du dödar? Något måste ju ha funnits under ytan på dig. Vad vet ingen.

Sprid dig inte, jag ber dig! Där jag bor hör inte stad hemma.

MVH

Det som blomstrar

För sent

Vad gör vi

När vi inte längre har någon skola i Brunnsvik?

Vad gör vi,

när det enda vi har,

Är dödstysta byggnader som stirrar?

När vi vandrar

Tystnar

Och tillsammans deppar ihop

För att vi slutade ansvara.

När börjar vi ändra saker?

När ska vi bryta mönster?

Varför ska jag ansvara?

Vem har ansvaret?

Även de minsta kan bli de största

Fantasin sätter inga gränser

Den kan bygga hus

Begränsningarna syns inte

När de kedjar fast den livfullt energiske

När man börjar deppa

Får den att; ge upp

För ett tag;

Tills det är försent eller

Tills man räddar,

Tills man brinner

Av energi och kamp

Rättvisa

Och mänsklighet

Men det råder kyla i landet

Människor är siffror på papper

Känslor är överflödigt

Och sjukdomar ens eget fel

Än råder kyla i landet

Och vår livlina kan ligga i Brunnsvik

Låt inte kylan släcka den brinnande eld

Som än brinner där

Och matats med fantasi

Och vilja

Det brinner i människors vilda fantasi

Av avskildhet

För platser

Och människor

Som brinner i det

Vi söker i varandra

I platser

Vi inte sett förr

Därför brinner vi än!

Rasmus Karlsson

Första flytten

Det var soligt

Träden var höga,

Skuggorna långa

Och jag var så liten

Mitt sinne var ungt

Jag förstod inte mycket

Jag försökte förstå;

Träden som kommer stå kvar,

Marken som inte rör sig,

Bergets fasta grund,

Var stenar kommer ifrån

Jag var liten, förstod inte mycket.

Men jag förstod

att livet

var orättvist

Mitt unga sinne sa mig att människor flyttar;

När de måste det,

När det inte finns några andra val

När livet tar en ny vändning

Jag förstod.

Första flytten gick till ett hus som var vitt och brunt.

Det var jag, mamma, storebror och någon som hette Micke.

Jag levde livet som om jag inte visste något annat.

Jag var ung och trodde att jag kunde bli en superhjälte.

För ett tag trodde jag också att jag kunde bli en isbjörn.

I den tystnad som råder

Där tystnad råder 

där vågar inga tungor tala

Vem vågar bryta den tystnad som råder 

bakom stängda dörrar? 

Vem vågar bryta 

den rådande ordningen? 

Vem vågar vara den som

uttalar sig först? 

Som protesterar? 

Som vågar säga sanningen;

att allt kanske inte står rätt till?

I rådande tystnad 

vågar ingen 

säga någonting

Rasmus Karlsson

Konsumtionsmardrömmar

Det är så många dagar jag varit oförmögen att förändra mitt liv: Likt en dvala har jag legat i en obetydlighetens koma, utan förmåga att förändra.

Nu existerar bara minnena från de dagar jag hade makt att förändra mitt liv som suddiga bilder, dagar som försvunnit likt en stormvind!

Nu syns bara skalet då innehållet förlorats i ett enormt konsumtionssamhälle.

Utan förmåga att förändra, utan ork att göra vad jag vill, ger jag upp och blir en droppe i havet.

Ska jag bara följa strömmen? Ska jag bara göra som alla andra? Ska jag göra som vi alltid gjort Eller ska jag försöka bryta normmönstrena?

Jag har försökt att hitta tillbaka till mina ursprungliga rötter; dessa minnen från de dagar då ängarna blomstrade, fåren lammade och jag var fri i natur och kultur.

Dagar med sol och värme, nätter som var kalla och mörka

Sedan flyttade vi till staden med de eviga lampskenen! Där väntade sömnlösa nätter, långa resor och en splittrad själ.

Inombords vandrade jag fortfarande i Kättbos mörka skogar, utanpå förändrades jag långsamt till den självkritiska person jag är idag.

Senare mötte jag ett oerhört motstånd från högsta ledningen på Brunnsviks Folkhögskola; vi fick inte protestera, vi fick inte berätta; om de lurendrejerier som pågick och om det oerhörda motstånd som tryckte ner oss till den absoluta bottennivån för männskligt existensberitagande; att inte vara värd nånting…

Efter kampen återstod bara ruiner och splittrade själar. Kunde det bli mycket värre?

Men något tärde på mig innifrån; att denna skola skulle läggas ner inom en snar framtid var en tung börda att bära under de sista dagarna på Brunnsviks Folkhögskola. Ibland hade jag ont i hjärtat, trodde jag var sjuk. Men jag var även oerhört deprimerad; över farmors bortgång, över ensamheten, över ensligheten och ödsligheten.

Över att inte ha makt att förändra: Den hade försvunnit när medierna försvunnit. Kvar stod vi likt känslomässiga ruiner.

Och skolan tömdes sakta på innehåll; slängdes i containrar eller skyfflades långt iväg i säkerhet från ledningens röntgenblick som genomskådade varenda hemlighetsmakeri eller varenda liten protest som uttalades: Vi trycktes ner i en kollektiv bestrafning! Tårar bröts ut, elever lämnade skeppet och flyttade hem igen eller stannade kvar på det långsamt sjunkande skeppet: Allt kändes omöjligt!

Men när beskedet att skolverksamheten skulle vara kvar vårterminen ut kunde jag först inte tro mina öron. Men när glädjetjuten hördes mellan Brunnsviks röda byggnader förstod jag att det var sant; vi hade vunnit! Vi skulle få gå klart vårt läsår på Brunnsviks Folkhögskola!

Men har endast funnit övergivna ruiner

Det gamla försvann och konsumtionen åt upp en inifrån!

Den fanns överallt; ute på stan och inpå bara skinnet!

Snart vet jag inget annat; snart har jag get upp!

snart blir jag bara en droppe i havet!

Rasmus Karlsson

Mitt digitala hus

Välkommen till mitt digitala hus; skapad av ord och fantasier. Här har du din tillflykt från kylan, in i en annan. För här finns ingen värme, utanför dörren råder en bister iskyla.

Du sitter här, men har ingen aning om vad det är de gör där,

På en annan plats.

Våra skogar, våra åkrar, våra ängar, hagar, kultur och all annan natur. Det vi en gång så kärt hade tagit ansvar över försvinner sakta.

Det som växer i vår natur blir starkast om det frodas ostört. Det var därför man slog gräset om somrarna så att även det svagaste skulle få ha sin chans att växa till sig. Våra ängar är inte längre ängar; det är vildvuxet och tjockt. Men än går det att rädda våra kulturella marker. Men då måste ansvar och initiativ tas.

Än råder kyla i landet: Människor är siffror på pappret och en plats på en karta just bara en plats på en karta. Sen när ska vi börja se innehållet igen?

Du som ger dig in i kylan; lär dig något! För här blir kylan värme först när du inser allt det jobbiga: Här i världen, här i Sverige. Kanske några mil ut på okänd mark, kanske precis utanför din dörr. För jag är ju bara en del av allt.

På min bakgård vill jag begrava det digitala. Men jag har klivit i en egenskapad fälla! Det var någon som gav mig instruktioner om att bygga den en gång. Jag hade inte en aning om att fällan skulle vara så farlig.

Nu sitter jag där och går in i fällan gång på gång. För vad ska jag annars göra?

Är det en bra plats? Jag har så svårt att veta det! Det känns ju inte riktigt som att jag skadar någon när jag sitter där, men det känns ju inte som att jag gör världen särskilt bättre heller. Maktlösheten är väl vår värsta fiende; att känna att man inte längre kan påverka saker?

För vad gör vi när vi använt oss av denna plats så pass mycket att det bara är vi ensamma kvar på vår planet? När vi matats av fantasier om att det råder rättvisa och inte längre orkar titta efter själva?

Internet är ett redskap som ska hjälpa men

som inte får stjälpa

oss, brinnande lågor!

Rasmus Karlsson

Naturlig skönhet

Sminka ej bort dina naturliga ansiktsdrag!

Var ej rädd, du är fin som du är!

Var dig själv, du kan inte va så mycket mer!

För det är när du mår som bäst

du blommar som mest!

Och det får du inte dölja!

När mörkret falnar

Jag måste få berätta något för dig, min vän!

Något viktigt…

Något som kan få den berggrund du står på att börja skaka!

En otäck sanning!

Jag vill helt enkelt inte bli påtvingad en viss syn på livet!

Det är för många andra som försökt göra det innan dig…

… och det är hemskt!

För är vi inte fria människor som har vår egen vilja?

Eller ska vi börja bestämma över varandra?

Sätta varandra i fack?

Och undantrycka våra djupaste känslor?

Du ska veta att jag jobbat i motvind

Jag har konfronterat makten;

Har försökt att skrika upp mot en hög betongmur

Skrika ut min verklighet så att alla får höra…

Den verklighet som fanns på Brunnsvik

Var ett krig mellan den giriga makten och den vanliga människan

Det var ett mentalt krig;

det var hårt, skoningslöst och slutade i tårar

Vi gick mot en betongmur

Vi gick ända in i väggen!

Höll på att kollapsa totalt!

Men vi vann!

Men så; när dimman hade lättat

Och mörkret falnat

Kunde vi se spåren efter det krig som utspelats

Mellan makt och människa

Vi hade lämnats med en skola i konkurs

Tomma byggnader och tomma människor

Som tömts på sin vilja och ork

Att ta tag i sina liv

Vi var mänskliga rangel

Som hade överlevt den mentala stormen!

Så allt jag begär är att du förstår mig!

Att du för en stund tar bort ditt mentala hinder som hindrar oss att förstå varandra

På riktigt…

Bara du tar in det jag sagt och funderar; vad var det som hände egentligen?

Det är först när man kritiskt granskar

Girighetens makt över samhället

som man inser hur

Samhället är uppbyggt

När man inser det

Kommer självaste berggrunden under dina fötter börja skaka!

Samarbetarna

Du är retoriker, jag är skribent

Jag granskar, du kritiserar

Du protesterar, jag informerar

Jag sätter ord på mina känslor, du uttalar dem högt

Jag försöker förstå, men du missförstår

Vi måste prata i samma läge!

Vi måste hitta gemensamma nämnare!

Då kanske vi börjar förstå varann?

Och kanske börja samarbeta lite grann?

Var är den mörka tystnaden?

Här finns inga naturliga ljus; varken stjärnorna eller månen får någon uppmärksamhet. De sitter där uppe och blickar ut över folkmängden, väntandes på att någon ska upptäcka dem; för i staden syns inga stjärnor!

Det är ljud överallt! Vad är den mörka tystnaden?

Är den här? Är den där?

Nej den är ingenstans där trafikbuller råder…

Öde drömmar

Vad gör man när ens drömmar blivit ödsliga och övergivna?

När lämnar hoppet människan? Eller kommer det någonsin lämna oss?

Alltid finns det lite hopp att leva på i de bistraste stunder!

Även fast omgivningen sviker och hjärtat sviktar,

finns det alltid lite hopp kvar att leva på

Precis så det räcker för att…

… överleva!