Min farmor är ett träd 

Min farmor är naturen 

För mig är hon lika självklar som hemmet 

Det som kallas hem är det man känner sig trygg i 

Är det inte så det ska vara? 

Eller bryr vi oss inte längre var vi har vårt hem? 

För mig var Brunnsvik en gång mitt hem 

Men det ändrades när skolan lades ner 

Eller ändras och ändras; jag har helt enkelt glömt bort hur det var att bo där 

Och livet går och saker händer 

Och plötsligt är ens morfar också borta 

Livet är en värdefull sak som man ska var rädd om 

Liksom ett träd som sträcker sig efter något till synes ouppnåeligt 

Men om man aldrig provat; hur kan man då vara säker?