Det var totalt kolsvart. Han kunde inte se någonting. Det var något. Var det jord? Som han kände mot sin nakna hud? Han försökte röra sig lite men det gick inte. Den här jorden låg hårt hoppackad mot hans kropp. Så vad skulle han göra? Han kunde ju knappast ge upp. Syret började ta slut och han visste inte vad som skulle hända om allt syre tog slut… 

Om han skulle dö; vad skulle hända då? Skulle han förmultna och bli en del av jorden? När maskarna fått äta ostört? Eller skulle han ta sig ur det här helvetesstället innan det var för sent? Han prövade att röra händerna och fötterna. Varför hade han inte gjort det tidigare? Något rasade; det kändes som det var jorden under honom. Som liksom gled under honom och plötsligt var han inte begraven längre. Men han visste inte heller var han var. Det var totalt kolsvart. Det gick inte att se någonting. Bara känna och allt han kände var jord. Torr jord så han kunde inte vara på något blött ställe. Långt ner i underjorden var han och här, här var allt så extremt mycket torrare, än det var på ytan. I alla fall om man inte var i någon slags berggruva med stalaktiter och liknande saker. Då var det blötare, hade han för sig. Han hade aldrig själv varit i en sådan grotta, men kunde tänka sig att det var så… 

Så vad skulle han göra nu? Han kunde inte se någonting så han kunde inte se var han skulle någonstans. Han fortsatte att glida längs med den här jordhögen han befann sig på. Det verkade inte riktigt finnas någon mark. Jorden, som i övrigt inte gick att få grepp om, gav inget fäste. Han föll handlöst med allt det där jordiga. Och det jordiga täckte honom precis överallt och begravde honom igen. Nu gick det att röra sig dock. Om det slutade regna jord någon gång, det vill säga. För det fortsatte regna jord och det begravde honom. Och han tog sig loss. Så där höll det på. I omgångar… 

Det kändes som maskar försökte äta honom. Det kändes som också han skulle förmultna. Men han vägrade acceptera det. Han reste sig upp och jord föll av honom och landskapet han såg, det var det sista, han hade väntat sig att han skulle få se…