“Här skapas drömmar!” sa Lugero som stod bredvid honom. De stod på en platå som var helt svart. Natthimlen var ovanför med sin måne och sina stjärnor som speglades i platån. Så det måste vara någon spegel av något slag. Men den såg svart ut eftersom natthimlen var svart… 

Vad skulle han svara på det? Vad då att “drömmar skapas”? Kom de inte ifrån det undermedvetna eller något? 

I å för sig tänkte han att om det fanns någon plats som drömmar kom ifrån så vore det en svart platå. En svart platå som sträckte sig mot horisonten. Så oerhört långt bort. Vilket gav honom svindel. Svindel och en känsla av att tappa kontrollen. Förresten verkade det som det var mycket han tappade på det här stället. Bara det att han inte kunde namnge alla saker. Men balansen var garanterat en av sakerna… 

Och han såg på den stora platån och han tänkte att han var så oerhört liten. Om det var något som den här platån fick honom att känna sig så var det att vara liten. Och han förstod att det här var en plats för skapande. Han förstod att det här var en plats för att bygga saker. Vad var det Lugero hade sagt? “Här skapas drömmarna!”? Ja men varför skapade inte han något själv då? Nu när han hade chansen? 

Det var ju trotts allt en dröm. Och i en dröm kunde man skapa saker som man aldrig sett förut. Men varför han skulle skapa det han skapade visste han inte. Han kände sig som en nybörjare. En gröngöling. Men något skapades i alla fall. Några hus och plötsligt var han inte lika ensam längre…