skogen

Världens längsta resa

Det första vi gjorde var att åka till en lägenhet i Mora. Väl där var det något som krånglade med bilen så vi fick hålla på med den ett tag. Jag ska inte skriva vad vi gjorde i lägenheten eftersom det var lite för personligt för min smak. Men efteråt åkte vi till ICA i alla fall…

Väl där så köpte jag choklad, mjölk, godis och öl. Jag tänkte att ölen kunde jag fira med sen när jag var färdig. Resan till Kättbo tog ungefär en halvtimme. Jag kunde inte komma ihåg hur det såg ut eller hur lång tid det tog. Att komma dit. Men nu gjorde jag det. Och det var lite av en befrielse att veta allt var annorlunda här. Till och med marken man går på…
Väl i Kättbo tog jag kort på allt jag kunde. Allt från mitt gamla rum i övervåningen till skogen utanför huset. Men första Dan orkade jag inte ta kort på hela Kättbo. Det fick jag göra nästa dag…

Att vara och bo i Kättbo var ungefär som att bo där förut. Förutom det faktum att jag sov i det som var Jimmys rum. Som hade gjorts i ordning för att sova i. Micke höll på med bilen. Det var fel med kylaren eller liknande. Han hade kört in den i ladan. Som tur är hade han fler bilar som han kunde ta av. Men det är mycket med bilar som han är intresserad av. Som att mecka och hålla på med bilarna. Det var väl först senare han upptäckte att jag dokumenterade allting. Alltså senare på helgen…
Dag två var Linus och jag ut på långpromenad. Jag skulle ta kort på hela Kättbo. Började med bystugan och slutade med änden av byn. Där några bodde som jag mindes jag kände igen. Men på vägen stötte vi på två miljonåk. Och på vägen stötte vi även på några som bodde där. Som fick mig att fundera över deras plats av boende. Men deras barn var ute och cyklade och det verkade ju gå bra. Tills någon gjorde illa sig och då gick det inte så bra längre. Men jag orkade inte tänka på det längre utan gick vidare…
Med Linus. Vi gick förbi tvättstugan. Och ett hus som några hade bott som vi sa kom från Stockholm. Kanske var det lite fördommar inblandat där också eftersom de hade svårt att komma in i gemenskapen. Men å andra sidan hade vi det också. Jag och Jimmy…
När vi bodde där hade vi också svårt att komma in i gemenskapen. Men av två helt olika anledningar. Jimmy var rätt snabb med att gå med i ett gäng då. Men då var då och nu var en annan tid…
Och vi beslutade oss att vända om när jag inte kunde hitta den plats jag sökte efter. Ett gammalt övergivet hus som var timrat. Vi fick gå och fiska istället och då jag inte hade så bra batteri på mobilen så fick jag gå hem och ladda den. Men jag var nöjd med promenaden. Jag fick de foton jag ville ha. I alla fall själva Kättbo. Men sen kom jag på att jag behövde kort på källaren, postlådorna och anslagstavlan. Men jag fick kort på båthamnen i alla fall…


Efteråt for vi iväg på en spontantur till Venjan. Det var väldigt spontant. Så pass spontant att vi fick byta bil där hos en gammal pensionär, ta med oss pensionären som jag tror heter Göte och åkte upp till Tiberget där han hade ett hus. Men allt blev väldigt stelt och jag var inte säker på att de själva visste vad vi gjorde där. Då ganska snart åkte vi därifrån. Till kvällen fick jag duscha eftersom jag luktade illa…


Jag kom på att jag tittade på Stamsites stream på fredagen. Men på lördagen tittade jag inte på något speciellt. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Så det var nog inget speciellt…

Men tv tittade vi nog på i alla fall. Och det är nog lite det som är grejen också; att göra saker tillsammans. För nästkommande dag, efter att jag hade tagit kort på källaren, brevlådorna och anslagstavlan orkade jag inte göra mycket mer än att ligga och vila. Men så hade jag haft en så märklig dröm under natten också där det var världens undergång och vi var några överlevande och vi skulle ner för ett rör och nedanför det här röret fanns en massa gifter som vi inte fick ta på. Grejen med den drömmen var att vi befann oss i en bok och att vi skulle hitta fortsättningen på den boken som också kunde vara en nyckel. För att ställa allt till rätta igen så att alla gifter och bensin försvann. Precis som det som min lillebrors använde för att köra bil. Men jag tänkte mer på det under dan utan låg mest och spelade mobilspel. Och först när klockan närmade sig fyra kom Micke hem från sitt hjortronplockande. Så nu har vi hjortron som räcker i flera dagar. Men att åka därifrån var jobbigt. Vi pratade lite om hur jag skulle kunna göra för att komma dit igen men det är många resor. Krävs mycket planerande. Bland annat för att komma till Mora men inte minst för att komma till Stockholm. Men det får jag lösa eftersom. Jag har helt enkelt för mycket annat att tänka på nu…

Och när de kommer till de här minnena så ger de ännu en anledning till att åka till Kättbo igen. Vad skulle det krävas? Buss till Gnesta? Tåg till Stockholm? Buss till Mora? Och sedan buss till Kättbo? Hela tiden finns det något mer och se och det är också meningen med att resa så här. En slags äventyrslust vaknar i mig och jag börjar förstå varför jag började naturguidesutbildningen för så länge sen. För jag ville upptäcka saker hela tiden. Men de här minnena. De här guldkornen. Kommer komma till mig tydligare nu. När jag ser på de här bilderna och ser tillbaks på när jag var i Kättbo. För nästkommande dag tog jag kort på källaren, brevlådorna och anslagstavlan. Men inte det minst viktigaste var busshållplatsen. Där jag gått på så många gånger. Jag tog kort på den för att jag skulle kunna planera. Resorna jag hade att se fram emot framöver. För även om jag vet att jag inte är i Kättbo nu så kommer alltid min själ vandra i Kättbos skogar…

Rasmus karlsson

Brustet hjärta

Jag har koll på polisen. Se. Jag har koll på vad som händer ute i landet. Även fast jag inte har körkort än. Det finns så många händelser som hade behövts skriva om. Jag kan inte skriva om allt. Men jag kan ta hjälp. Vem vill hjälpa mig att skriva nyheter? Vem vill hjälpa mig att skapa jobb? I ett jobblöst samhälle för visst hade jag kunnat gå tillbaka till Tonys pizza igen. Men nu får jag inte det. Och visste kan jag gå tillbaka till Bild och Data igen. Men de vill väl inte skriva tidning egentligen. Så varför ska de skriva tidning då egentligen? Då de inte vill skriva tidning…

Jag tror det är en typisk vänsteridé. Men jag hade behövt skriva mer erotik också. Jag tycker man får många idéer från Ligga med P3. Och jag tycker inte man ska vara rädd att prata om sex och samlevnad. Om man nu ska skriva en roman så kan man till exempel skriva en kärleksroman. Och det är väl lite det jag skriver också…

Jag skriver om att vara ihop. Med någon man inte längre kan vara ihop med. Och det enda som är kvar av denna person är en bild av henne. Även fast man ville göra så mycket mer. Med henne. Så fick man inte och man undrar varför. Man inte fick ligga med henne…

Hur Kerstin Ahlberg minns Brunnsvik

”Kerstin Ahlberg är född i Brunnsvik. Hennes far skrev bland annat boken Brunnsviks folkhögskolas historia som kom ut i flera delar. Nu träder hon fram i en intervju efter att ha varit varit borta från Brunnsvik under en lång period av sitt liv. Och det som träder fram är ett Brunnsvik som försvunnit.

Snöstormen slår hårt och mörkret faller sakta mellan träden. En liten rädsla för vad som finns i mörkret finns jämt och ständigt, men jag fortsätter den korta prommenaden med snabba steg.

Efter det tunga pulsandet kommer jag tillslut till Kerstin Ahlbergs vita, lite slitna hus. Väl inne tar jag av mig jackan och känner värmen slå emot mig. Kerstin är så vänlig och verkar ivrig med att berätta om allt möjligt. Framförallt allt det som vi inte ska prata om. Men jag sätter mig ner på den gamla soffan och försöker komma på hur jag ska börja. Men för att få en bild så intervjuar jag henne som person först.

Alltså: Hon heter Kerstin Ahlberg och är dotter till Alf Ahlberg som skrev samlingen Brunnsviks folkhögskolas historia. Hon är pensionär och bor i Brunnsvik , men har själv inte ägnat sig åt så mycket skriverier. Hon har istället utbildat sig en hel del. Bland annat har hon varit Teckningslärare, biblioteksasistent och senare bibliotikarie i Malmberget. Hon har varit Konstterapeut i Södersjukhuset i Stockholm och vikarierade på många ställen i Dalarna som bibliotikarie. Men så tänker jag på hennes barndom i Brunnsvik, hur var den? Och för att få reda på den så gick jag rakt på sak:

Vad är ditt starkaste minne från Brunnsvik?

– Vilken svår fråga! Jag har ju så otroligt många minnen därifrån.

Hon verkar ha lite svårt att hitta bland alla minnen. Hon pratar om allt från roliga aktiviteter man gjorde i Brunnsvik förr till tokigheter man hittade på till hur lektionerna var där även om hon själv aldrig var med på dem särskillt mycket.

Men det är ett minne som hon minns särskillt väl. Det handlar om när hon och hennes familj bodde i en byggnad som hetter Lillstugan i Brunnsviks folkhögskolas område. Det är under Andra Världskriget och de är på övervåningen. Plötsligt kommer det ett skott genom barnkammardörren som träffar stolen som hennes farmor sitter på. Hon faller av stolen och hamnar senare på sjukhus. Det visar sig senare ha varit en militär som höll på att rengöra sitt gevärr och av misstag skjutit av ett skott. Men det var inte det hon minns starkast, utan det är just när en av dessa militärer kommer in till dem och berättade att de höll på att ”finkamma skogen” och att de därför skjutit ett skott av misstag. Men hon verkar ha svårt att lämna det minnet, det var lite traumatiskt för ett litet barn som henne att de sa att de skulle ”finkamma skogen”. Men vad gällde detta med militärerna så var detta under en tid under Andra Världskriget. Hon berättar om att det bodde militärer i LO:s elevhem (även det en byggnad i Brunnsviks folkhögskola). Det finns ju så många byggnader i Brunnsvik.

Så kommer ett annat minne som var lite roligare. Det handlade om eleverna på skolan och vad de kunde hitta på för tok ibland”

Den mörka skogen

”Kunde det bli för mycket information? Vad var det jag pratade om egentligen? Jag visste inte riktigt säkert men det var något om gräset som fortfarande stod i brand. Och det skulle stå i brand ett litet tag till. Men det började mulna på. Och det började blåsa. Så pass mycket att jag började frysa. Och jag kunde undra hur jag skulle klara av det här om det blev så mycket kallare än nu. Men det blev inte så mycket kallare än nu. Däremot mörkare. Det röda började försvinna och ersättas av ett mörker som inte gick att se igenom. Det var mystiskt och hemlighetsfullt. Men det var skogen som bar på mörkret. Den bar på ett mörker så hemlighetsfullt att det var svårt att veta vad som skulle komma härnäst. Eller hända härnäst…

Det var när jag klev in i skogen som mörkret la sig över mig. Det la sig som ett täcke och kvävde allt ljus som försökte nå ner till mig. Alltså ljuset från stjärnorna och månen. Men de hade ju ändå inte börjat lysa än så det spelade ju ändå ingen roll. Men de hade börjat lysa nu så det kanske visste spelade roll. Och när de sken genom träden kastade träden långa skuggor på den mossbeklädda marken. Skuggor som var som av jättar eller som jättelika pelare som stod upp. På ett sätt kunde man säga att skogen var som en jättestor kyrksal, på ett annat sätt kunde man säga att det låg något trolskt över den. Men då behövde man ha i åtanke att man behövde tänka mer vidskepligt för att kunna tro på det. Tomtar och troll. Och jag trodde ju inte riktigt på det. Men jag trodde det gömde sig något i skogen och att det var något som var högre än oss själva. Något övernaturligt. För att se vad jag pratade om behövde man gå in i skogen. Alltså jättelångt in i skogen. Så pass långt in i skogen att man nästan skulle gå bort sig. Och där skulle man inte bli upphittad för då kanske folk skulle undra vad man gjorde så långt ute i skogen. Det hette även något annat. Något som inte riktigt sågs så bra ut i allmänhetens ögon. Eftersom om man gjorde det så ansågs det som något var fel. Men man visste inte vad det var fel i…

I mitten av skogen gick en bäck. Jag kunde minnas hur jag på olika sätt försökt ta mig över den där. Till slut hade jag fått lov att ta hjälp av pinnar och det var en ganska riskabel liten bro att gå på för att komma till ett ställe som bara låg längre bort i skogen. Ett ställe som inte många människor hade gått på…

Men den här grusvägen jag gick på passade inte heller riktigt in i landskapet. Den kom som från en annan tid. En tid då jag befann mig på en annan plats och det var inte ens säkert att den här platsen fanns kvar i samma form. Det såg jag när jag tittade högre upp på berget en fäbod som var övergiven…”

Dags att organisera sig!

Idag har jag varit ute och affischerat hela Nyköping med Ung Vänsters nya kampanj ”Organisera dig”. Numera finns vi överallt:

För den som vill veta mer om Ung Vänsters nya kampanj kan gå in på den här hemsidan: ungvanster.se

037