Denna text skrev jag för att få ur mig om den jobbigaste period jag hittills haft i mitt liv; bland annat för att farmor hade gått bort, men framförallt för att en stor tystnad lagt sig över skolan och jag själv blev allt ensammare och tystare då skolan blivit allt mer ödsligare och övergiven. Dessutom fanns en gnagande tanke i bakhuvet; snart skulle ju den skola jag kämpat så hårt för att bevara, läggas ner!

Vad skulle hända med mig när allt var slut? Hur skulle jag kunna återgå till ett normalt liv efter allt som hänt mig?

Mitt hjärta började slå allt långsammare. Mina steg blev allt längre och segare. Livet blev en enda stor väntan; en väntan på det stora och ödesdigra slutet. Men skulle jag bara lägga mig ner och dö? Skulle jag bara ge upp på mina bara ståendes ben?
”Har jag inte varit nära till att ge upp många gånger för? När ekonomin krisat och relationerna sviktat och dött ut?
Vad mer har jag att leva för? Nu måste jag verkligen lämna skolan, så dåligt som jag mår! Jag måste lämna skolan för att, för en gångs skull, ta reda på vad det är jag kämpar för! För här syns inget annat än ruiner!”
Vad finns det då kvar att kämpa för när allt lämnats och tömts på innehåll? Vad finns det då kvar som jag kan hålla kärt och säga att; ”Detta tror jag på!”
Ta reda på det du om du kan! Men en sak är då säker; denna arbetarrörelsens skola har varit en skola för arbetarklassen och det kan jag inte se i de tomma ruinerna av den forna stoltheten! Denna skola har sett sina bästa dagar och nu finns det bara en väg kvar för mig att gå; hemåt! Tillbaka till mina rötter…
Jag har sett stor skillnad på arbetarklassen nu och då: Den är i krisande behov av en egen skola, många gånger utan att själva förstå det! Precis som det var för mig innan jag började på Brunnsviks Folkhögskola…

Rasmus Karlsson

(Denna text skrev jag, sittandes i Brunnsviks bokstuga. Jag ville skriva en insändare om nedläggningar av skolor i landsbygden, så kallade byskolor. Eftersom jag hade varit med om en nedläggning förut, Siknäs skola, så tog det mig väldigt hårt att även Brunnsviks Folkhögskola skulle läggas ner i Brunnsvik och flytta till Borlänge. Jag hade kännt en saknad efter att få plugga på landsbygden och dessutom hade jag börjat med mitt nyfunna intresse; skrivandet!
Aldrig kommer jag glömma bort detta ovanliga år! Det kommer gå till historien!”

Det pratas mycket om Brunnsviks folkhögskola i debatter och artiklar. Men det är inte bara Brunnsviks folkhögskola det handlar om. Det är ett mönster vi ser i dagens samhälle som bara vill bli allt mer ”mordernare”. Men elevernas rösträtt om sin egen skola pratas det sällan om, det är snyfthistorien man får höra. Men elever har också en röst, och jag var en av dem.

I starten av femman till skolavslutning sexan gick jag på en liten skola i byn Siknäs ca 3 mil sydväst om Mora i Dalarna. Innan hade jag gått i en skola i en stad. Det var en viss skillnad på en plats med något på hundra elever och en annan på något om nitton personer.

Lärarna i Siknäs tog hand om oss i vått och torrt, bokstavligen! Vi levde nära naturen konstant och jag fick vara barn med andra barn. Det hade jag haft svårt med att få vara i staden.
Men beskedet att skolan skulle läggas ner i början av sexan kom som en chock. Var det endast jag som tyckte det var tråkigt? Det lades ju ner så många byskolor ändå. Varför skulle man bry sig om en sådan liten skola, så långt ut i skogen?
Men det är just det att något som tas ifrån barn i unga dagar påverkar hur den personen är i vuxna dar. För när beskedet kom om nedläggningen av Siknäs skola kom, var det som en nedläggning av barnet inom oss. En nedläggning av en natur- och kulturmiljö som få personer fått uppleva.
Vi sexor åkte på besök i högstadiet i Mora. Precis som jag anat så var byggnaderna väldigt trånga, kompakta och livet på höstadiet såg ut att endast leva på det sociala livet. Hur lyckades det leva vidare? Eller var det jag som skulle få lov att förändra mig mot min vilja?
Jag bävade efter två dagar; nedläggningsdagen och skolstarten på högstadiet. Varför?
Jo, möjligheten att springa ut i skogen när man vill och möjligheten att leka, studera och arbeta nära naturen skulle tas ifrån mig. Det fråntogs mig och under tre år levde jag, som väntat, på det sociala livet så gott jag kunde.
Men för det mesta kröp jag efter väggarna, det käraste hade tagits ifrån mig. Nu kändes det som att livslusten var nere på noll vissa stunder och inom mig undrade jag; Varför? VARFÖR?
”Därför att det är effektivast.”

Rasmus Karlsson/ Brunnsvik Ord

(Denna text skrev jag när jag ville få ut mig allt jag visste om arbetslöshet. Utan att tänka mig för skickade jag in den till kulturredaktören på Dalademokraten. Så helgen därpå hade den kommit in som ett debattinlägg, när den från början bara var menad som en anteckning)

Att vara arbetslös är ett tungt liv, det har jag alltid vetat. Framförallt genom det faktum att min mamma ofta har varit det. Men att själv uppleva det övergår allt jag någonsin varit med om, samtidigt som man försöker dra lärdomar av denna börda.

Att vara arbetslös är något fruktansvärt för den drabbade. Det är bara att tänka på ordet arbetslös och dra paralleler till ordet rökfri. Lika jobbigt som det är för en rökare att vara utan sina cigaretter, lika jobbigt är det för arbetaren att vara utan sitt arbete. För nog för att man kan kalla befolkningen för lat, precis som Reinfeldt gjort, men då får man väl banne mig bevisa att den är det också. Och sedan kommer definitionen av ordet lat; om man är lat när man inte klarar av att skriva ett cv till ett speciellt jobb, om man är lat om man inte orkar gå till alla de jobbcoachingstider som ska va bestämda för en, precis som mamma fått gjort, eller om man är lat eftersom man är arbetslös och därför inte får någon rutin på sitt liv och som därför får ett enda stort kaos i sitt huvud när man inte vet hur man ska kategorisera alla uppgifter man försöker ge sig själv. Är det ens värt att jobba idéelt för den arbetslöse? Många gånger har jag försökt intala mig själv om det, men i vårt hårt industrialiserade land är det som att ropa mot personer på en hög betongvägg: Visst hörs man, visst väsnas man, men glöms bara bort som ännu en av de dryga, bakåtsträvande personerna som inte förstått att samhället måste moderniseras.
Vad är det som behöver moderniseras? Det ligger något väldigt fel och missvisande bakom de orden.
Som att säga att arbetarklassen inte skulle existera.
Som att säga att Sverige inte längre har lika hög arbetslöshet längre eftersom siffrorna visar att sysselsättningen har ökat markant. Men när det då istället handlat om Jobbcoaching, timanställning, stämpling eller ”Vi ringer upp dig”-jobbet istället för riktigt jobb eller praktik. Var tog den tiden vägen när våra föräldrar kunde få jobb så fort de gått ut skolan?
Moderniseringen av Sverige sker automatiskt. Men att modernisera idealen är fel, missvisande och gör fruktansvärt ont för de som är drabbade av det. Så nästa gång vår statsminister ska göra någon tv-intervju, ler i rutan och säger att det inte alls är så stor arbetslöshet i Sverige kan han väl tänka på alla de ungdomar som förväntas gå ut i arbetslöshet, på de långtidsarbetslösa som ”blir sysselsatta” men inte får ett öre för sitt engagemang, på det hårda klimat som skapats och de ärr som lämnas efter till kommande generationer. Det leendet blir inte lika värmande då.
Rasmus Karlsson