(Denna text skrev jag, sittandes i Brunnsviks bokstuga. Jag ville skriva en insändare om nedläggningar av skolor i landsbygden, så kallade byskolor. Eftersom jag hade varit med om en nedläggning förut, Siknäs skola, så tog det mig väldigt hårt att även Brunnsviks Folkhögskola skulle läggas ner i Brunnsvik och flytta till Borlänge. Jag hade kännt en saknad efter att få plugga på landsbygden och dessutom hade jag börjat med mitt nyfunna intresse; skrivandet!
Aldrig kommer jag glömma bort detta ovanliga år! Det kommer gå till historien!”

Det pratas mycket om Brunnsviks folkhögskola i debatter och artiklar. Men det är inte bara Brunnsviks folkhögskola det handlar om. Det är ett mönster vi ser i dagens samhälle som bara vill bli allt mer ”mordernare”. Men elevernas rösträtt om sin egen skola pratas det sällan om, det är snyfthistorien man får höra. Men elever har också en röst, och jag var en av dem.

I starten av femman till skolavslutning sexan gick jag på en liten skola i byn Siknäs ca 3 mil sydväst om Mora i Dalarna. Innan hade jag gått i en skola i en stad. Det var en viss skillnad på en plats med något på hundra elever och en annan på något om nitton personer.

Lärarna i Siknäs tog hand om oss i vått och torrt, bokstavligen! Vi levde nära naturen konstant och jag fick vara barn med andra barn. Det hade jag haft svårt med att få vara i staden.
Men beskedet att skolan skulle läggas ner i början av sexan kom som en chock. Var det endast jag som tyckte det var tråkigt? Det lades ju ner så många byskolor ändå. Varför skulle man bry sig om en sådan liten skola, så långt ut i skogen?
Men det är just det att något som tas ifrån barn i unga dagar påverkar hur den personen är i vuxna dar. För när beskedet kom om nedläggningen av Siknäs skola kom, var det som en nedläggning av barnet inom oss. En nedläggning av en natur- och kulturmiljö som få personer fått uppleva.
Vi sexor åkte på besök i högstadiet i Mora. Precis som jag anat så var byggnaderna väldigt trånga, kompakta och livet på höstadiet såg ut att endast leva på det sociala livet. Hur lyckades det leva vidare? Eller var det jag som skulle få lov att förändra mig mot min vilja?
Jag bävade efter två dagar; nedläggningsdagen och skolstarten på högstadiet. Varför?
Jo, möjligheten att springa ut i skogen när man vill och möjligheten att leka, studera och arbeta nära naturen skulle tas ifrån mig. Det fråntogs mig och under tre år levde jag, som väntat, på det sociala livet så gott jag kunde.
Men för det mesta kröp jag efter väggarna, det käraste hade tagits ifrån mig. Nu kändes det som att livslusten var nere på noll vissa stunder och inom mig undrade jag; Varför? VARFÖR?
”Därför att det är effektivast.”

Rasmus Karlsson/ Brunnsvik Ord