Denna text skrev jag för att få ur mig om den jobbigaste period jag hittills haft i mitt liv; bland annat för att farmor hade gått bort, men framförallt för att en stor tystnad lagt sig över skolan och jag själv blev allt ensammare och tystare då skolan blivit allt mer ödsligare och övergiven. Dessutom fanns en gnagande tanke i bakhuvet; snart skulle ju den skola jag kämpat så hårt för att bevara, läggas ner!

Vad skulle hända med mig när allt var slut? Hur skulle jag kunna återgå till ett normalt liv efter allt som hänt mig?

Mitt hjärta började slå allt långsammare. Mina steg blev allt längre och segare. Livet blev en enda stor väntan; en väntan på det stora och ödesdigra slutet. Men skulle jag bara lägga mig ner och dö? Skulle jag bara ge upp på mina bara ståendes ben?
”Har jag inte varit nära till att ge upp många gånger för? När ekonomin krisat och relationerna sviktat och dött ut?
Vad mer har jag att leva för? Nu måste jag verkligen lämna skolan, så dåligt som jag mår! Jag måste lämna skolan för att, för en gångs skull, ta reda på vad det är jag kämpar för! För här syns inget annat än ruiner!”
Vad finns det då kvar att kämpa för när allt lämnats och tömts på innehåll? Vad finns det då kvar som jag kan hålla kärt och säga att; ”Detta tror jag på!”
Ta reda på det du om du kan! Men en sak är då säker; denna arbetarrörelsens skola har varit en skola för arbetarklassen och det kan jag inte se i de tomma ruinerna av den forna stoltheten! Denna skola har sett sina bästa dagar och nu finns det bara en väg kvar för mig att gå; hemåt! Tillbaka till mina rötter…
Jag har sett stor skillnad på arbetarklassen nu och då: Den är i krisande behov av en egen skola, många gånger utan att själva förstå det! Precis som det var för mig innan jag började på Brunnsviks Folkhögskola…

Rasmus Karlsson