I Dalademokraten den 2 maj i år kunde man utläsa rubriken ”På väg mot regeringsskifte” på framsidan av tidningen. Så gott som hela tidningen var full av artiklar från olika första maj-demonstrationer runt om i landet och i Dalarna. Även Göran Greider och Kulturredaktören Ulf Lundén hade publicerat tal som de förmodligen hade hållit under första maj. Deras tal kan man finna här: Dags börja om med allt! (Ulf Lundéns tal om de utrotningshotade kultursidorna) och Det är allvar nu! (Göran Greiders tal om den organiserade rasismen).

Båda talen var båda väldigt innehållsrika och radikala. Göran Greider varnar bland annat för en organiserad rasism vi inte sett sen andra världskriget och att det är dags att byta regeringsfärg från blått till rött.

Men som vanligt var jag mest intresserad av Ulf Lundéns taltext som bland annat nämnde Brunnsviks föredetta rektor Christina Garbergs Gunn som nu är död. Han nämnde räddningen av Brunnsviksböckerna och såg det som en ”seger för folkbildningen och kulturen” vilket kunde få honom att ”andas lite friare igen”. Jag har länge varit i kontakt med honom om just detta med Brunnsvikstiden då jag själv fick ett allt för abrupt slut på hela Brunnsviksåret vilket försatte mig i djup depression och ångest. Men det var även därför jag lämnade denna kulturhistoriska skola.

Jag skrev mina tankar till Ulf att jag tänkte mig Christina Garbergs Gunn som ett spöke som förgäves försöker återställa denna arbetarrörelsens biblioteket, men ständigt misslyckas då ingen längre kan något om Brunnsviks Folkhögskola. Varför jag tänker mig Christina som ett spöke i nutida dagar är just för att vissa på arbetarrörelsens eldsjälar som kämpar för att bevara arbetarrörelsens historia. Och varför är arbetarrörelsens historia viktig, kanske du tänker?

Precis som all annan kultur är den som kommer från främst arbetarklassen från ett helt annat perspektiv än överklassen eller medelklassen någonsin skulle kunna nå fram; de har inte tillräckligt med erfarenhet helt enkelt. Men att läsa litteratur från arbetarklassen får en att förstå verkligheten, att världen inte är svartvit, bara god eller ond utan att det faktiskt ligger något bakom fattigdomen och de eländiga livsförhållanden som ofta finns i en arbetares bakgrund.

Det ligger något bakom Vänsterns ideologi som många verkar ha glömt bort! Just en så enkel sak som att protestera anses idag som allmänt ohyfs, men är egentligen grunden för att kunna ha en demokrati!

För alla måste väl kunna få sin röst hörd? Och man måste väl kunna få protestera om det sker missförhållanden?

Det är vad som har varit grunden i svensk demokrati tills Regeringen Reinfeldt kom till makten! I år är det dags att vända skutan; det är vänstervindar som blåser!