För ett litet tag sen läste jag ett kapitel ur Henning Mankells självbiografiska bok Kvicksand där han går igenom den tid från det att han hade drabbats av cancer tills det att han blivit behandlad från den. I detta kapitel berättar han om när han fick sin identitet och vilken oväntad insikt det var. Han nämner även att ”identitet förutsätter medvetande” och sätter därmed fingret på det som gör oss till människor; att vi har känslor och olika sätt att uttrycka dem på!

När det kommer till mig själv så har jag känt att just skrivandet har varit en livlina för att bevara identiteten! Det har helt enkelt varit ett sätt att berätta vem jag är och vad jag gör på denna plats vi kallar jorden!

Samtidigt är identitet inget man lagt så stor vikt på; det helt enkelt bara finns där! Det är oftast andra människor än en själv som lägger märke till den och det är väl det som gör oss människor så speciella i förhållande till andra djur! Det är först när man själv sitter där framför datorn och börjar skriva om sitt eget liv som minnena börjar vecklas upp och som det glömda börjar komma tillbaka; man börjar minnas igen!

Hur många timmar har jag inte lagt ner där vid datorn i försök att få ihop något vettigt att läsa?
Hur många timmar har jag inte försökt få fram något vettigt, där framför den lysande skärmen?
Och hur många gånger har jag inte försökt övertyga mig själv att det faktiskt är värt all ansträngning, även fast klimatet är så hårt mot oss skrivande varelser?
Det har jag försökt tänka på, under alla de timmar jag försökt få fram något vettigt på det blanka pappret; varför gör jag det här?
Jag får inte betalt, och att skriva ihop ett mästerverk är ju inget man gör i en handvändning. Och ändå gör jag det här. Varför?
Vad är det som driver mig och vad är den innersta viljan till att skriva?
För mig, skulle jag vilja säga, är det viljan att berätta om mitt eget liv, om det politiska klimatet och samhället som det ser ut just nu. Skrivandet är som en enda kompott av alla dessa delar och kan innehålla mer eller mindre av än det ena, än det andra: Det är som ett evigt pågående experiment med ord och meningar om vad som passar in var och varför det ska stå så och vad jag menar med just det där!

Till slut kommer meningen fram; det där innersta som man kan känna sig riktigt stolt över och säga att; ”Det där, det har jag skrivit minsann!”. Och ännu gladare blir man om det även tilltalat andra personer än en själv! Det, som egentligen är det enda, som gör det värt att skriva; att man påverkat andra människor! Att man fått folk att tänka till! Och att man berört någon!

Det är egentligen det enda som gör det värt att fortsätta! Men det är tillräckligt för att jag ska fortsätta skriva!

Jag vill även tipsa alla som vill skriva, men som har fått skrivkramp, att se dokumentären om Astrid Lindgrens händelserika liv. Det har i alla fall gett mig inspiration!

Dokumentär om Astrid