I skogen…

Jag har idag fått uppleva svårigheten med att vara själv och affischera. Jag har idag varit till mina gamla hemtrakter i Brankärr och, samtidigt som jag har upplevt gamla minnen, även fått titta mig en och annan gång runt ryggen för att se efter så att ingen ska komma och klaga på att man håller på fular ner miljön eller liknande. Det var dock inga problem för den gången, men det verkar dock som om någon eller något har tagit sig orken att riva ner de gamla affischerna som jag hade satt, vilket hade gjort mig både ledsen och upprörd:

Vem är det som tar sig rätten att riva ner ens affischer? Och varför; varför gör man det?

Det är för mig helt obegripligt, särskilt med tanke på att det faktiskt kan tänkas vara någon som kan vara intresserad av det som står där! Sedan kanske vissa tycker att Ung Vänster är lite väl extrema som organisation, men då kan man inte hålla på och riva ner ens affischer i så fall? Då är det bättre om man håller det för sig själv så att den som är intresserad har möjlighet att, i över huvudtaget, se att Ung Vänster finns och att vi är aktiva!

Så skärpning, på den eller de, som rev ner dem!

Nu kanske det låter som att det bara har hänt negativa jobbiga saker, men det kan jag direkt säga att det inte alls har! Det har varit en helt underbar dag med mycket sol och cykling! Och vid ett tillfälle träffade jag en så härlig tjej som frågade vad jag gjorde för något. Jag berättade att jag kom från Ung Vänster och att jag höll på att affischera Ung Vänsters senaste ”Hänger du löst?”. Hon frågade vad Ung Vänster var och jag förklarade att det var Vänsterpartiets ungdomsförbund. Då frågade jag om hon skulle tänka sig att gå med i Ung Vänster, men det ville hon inte. Hon måste ha varit något på sex-sju år och jag måste ha framstått som en läskig vänstergubbe!

En lite ny teknik jag har använt mig av under min affischeringstur är att sätta flera affischer på rad. På det sätter tänker jag att det blir lättare att se, men även lite svårare för den som fått för sig att riva ner mina affischer. På detta sätt syns vi bättre och blir, förhoppningsvis, fler som vill ta kampen för ett rättvisare samhälle!

Sedan kunde jag inte låta bli att ta kort på vrålbygget i Nyköpings hamn som nog inte har undgått någon och jag kan bara undra; Vem har råd med vrålbygget? Vem eller vad är det som finansierar vrålbygget? Och vem eller vilka kommer ha råd att bo där?

Förmodligen bara dollarmiljardärer, tyvärr…

Vid Arbetsförmedlingen

Och slutligen en bild från Arbetsförmedlingen (jag hoppas inte att de har något emot att jag organiserar de arbetslösa…).

Det var allt för idag! Och till vidare; ha det bra och glöm för guds skull inte bort; vi finns överallt!

Jag hade fått reda på att morfar låg vid döden precis efter att jag hade varit med och stampat vadmal med min kurs. Jag hade inte veta hur jag skulle ta det; skulle jag skratta eller gråta? Skulle jag ta det med en knäspark eller skulle jag falla i bottenlös sorg?

Det var precis som om alla mina känslor hade stängts av och även fast beskedet hade varit väntat så hade det kommit som en chock för mig: ”Så morfar var inte odödlig trotts allt…” var en tanke som hade farit igenom mitt huvud. Jag ville egentligen inte träffa morfar. Jag visste hur det skulle va; än en gång skulle jag sitta där och känna mig maktlös inför detta oundvikliga faktum att han faktiskt inte skulle vara i livet särskilt länge till. Men jag behövde träffa honom! Jag hade inget val: Det kunde ju faktiskt vara sista gången…

När jag träffade honom den dagen direkt efter att jag hade stampat vadmal var jag både sliten och trött efter att ha stått vid dessa stampar som hade åkt upp och ner, upp och ner för att långsamt ha gjort om vårt så omsorgsfullt vävda ullgarn till tvättäkta vadmal. Men just den dagen var allt jag hade gjort vid stampen ingenting i jämförelse med det som jag fick vara med om på detta äldreboende i Mora. För det första så fick jag möta en zombie där på äldreboendet, med den stora skillnaden att zombien var min morfar. Han kunde knappt röra sig, hans hud var blek och han verkade ha svårt att andas. Han tittade bara upp i taket och det enda han verkade ha i tankarna var att hålla sig vid liv så länge som möjligt. Han var en zombie som låg för döden.

När jag satt där vid sjukhussängen så for alla minnen från när han var en pigg och alert människa genom mitt huvud. Detta var inte en pigg och alert människa; detta var en människa som nätt och jämt höll sig vid liv! Det var dock inte så länge sen som han både kunde prata och äta som en vanlig människa. Det var bara det att han inte hade haft någon aptit. Jag kunde minnas hur jag förväntansfullt kommit hem till dem en helg för att laga till någon av mina grönsaker bara för att morfar skulle få känna vilka läckerheter vi odlar på kursen. Tyvärr hade han ingen aptit och kunde knappt känna någon smak. Redan då hade jag blivit rädd och undrat hur länge det kunde tänkas vara kvar för hans del, men släppte det för att kunna återgå till min kurs i ekologisk odling och hållbar livsföring.

Jag hade haft rätt den gången; det hade inte alls varit långt kvar! Det hade bara gått någon vecka och sedan hade jag suttit där intill min döende morfar. Det var väntat; han hade haft cancer under en lång tid. Så det var knappast förvånande, men det gjorde det inte mindre smärtsamt för det! Det syntes att cancern hade tagit hårt på honom…

Medan jag satt där kom jag och tänka på när jag hade fått farmors dödsbesked. Det hade kommit under en mörk period när ingenting kändes bra för mig och då allt verkade gå emot mig. Skrivandet, relationer och en döende skola var saker som låg tungt på mina axlar, som plågade mig varje dag och som berodde på farmors cancerbesked och att hon nu inte längre orkade med cellgifterna.

Det hade skett under den tid som jag hade gått på Brunnsviks Folkhögskola och jag hade bara mått sämre och sämre; stundtals var det enda jag gjorde att försöka promenera bort sorgen och saknaden vilket hade varit oerhört destruktivt för mig. Till slut hade jag inte orkat med sorgen längre utan flyttat hem till Mora i förtid, innan kursen var slut och hoppade därmed också över att följa med på den klassresa till Berlin som jag och så många andra varit med och planerat under så lång tid. Istället kände jag mig nu som ett känslomässigt vrak som skulle falla ihop när som helst och som inte vågade se eller höra något om Brunnsvik eller något som hade med Brunnsvik att göra; jag var rädd för verkligheten och vad den skulle gör med mig…

Det hade varit farmor som själv hade bestämt sig för att avsluta behandlingen. Hon orkade inte längre med cellgifterna eller strålningen och gick därmed en långsam och plågsam död tillmötes. Jag hade tagit hennes beslut om att avsluta behandlingen mycket hårt eftersom jag visste att det bara kunde sluta på ett sätt och för att jag av allt i hela världen inte ville förlora henne! Så en helg bestämde jag mig för att åka ner till Eskilstuna lassaret för att träffa henne en sista gång.

Det blev dock inte som jag hade tänkt mig. För när pappa och jag väl kommit dit så hade jag istället blivit sittande där utan att veta vad jag skulle göra. Vad skulle man säga till en människa som låg för döden och som snart förmodligen inte skulle finnas mer?

Jag fann inga ord. Men både pappa och farmor pratade på som om livet vore vanligt. Och jag såg på och kände att det var allt annat än vanligt; farmor var för tusan döende! Och så skulle vi till och prata om vad hon tänkte se på tv till kvällen! Fanns det inte viktigare saker att prata om?

Jag kände mig maktlös. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vad jag skulle ta mig till; det blev nästan lite jobbigt att sitta där utan att veta vad man skulle göra. Och sedan skulle vi till och gå. Men innan dess så skulle vi till att krama farmor adjö innan vi for vidare hem.

Farmor ville knappt släppa mig där hon höll i mig i ett järngrepp. Till slut blev det lite jobbigt och jag fick lov att avlägsna mig från farmors kramande armar och följa med pappa hem till Gnesta igen. Men kramen såg jag som ett tecken på att besöket inte hade varit för gäves i alla fall…

En tid därefter hade farmor gått bort. Beskedet hade kommit som ett sms från min pappa.

Min kropp hade varit som förlamad och jag hade inte vetat vad jag skulle ta mig till eller göra; världen som jag kände den hade slutat existera och jag hade blivit ett känslomässigt nervvrak som inte tålde allt för många frågor om min älskade farmor som nu inte längre fanns i livet. Tystnaden och ensamheten av enskildheten som jag själv hade valt och som jag själv hade utsatt mig för hade till slut blivit för mycket för mig vilket därefter hade lett till att jag flyttade till Mora i förtid och därmed missade chansen att åka på den Berlinresa som jag hade varit med och planerat så länge för. Men jag kom tillbaka till den sista utringningen av Brunnsviks Folkhögskola…

Jag hade inte vetat hur jag skulle hantera döden. Den hade kommit alldeles för nära inpå och jag ville inte prata om den. Istället hade jag promenerat och promenerat för att på något sätt reda ut tankarna. Istället så blev tankarna bara trassligare och trassligare och frågor som ”Vad ska jag göra?” och ”Vad ska jag ta mig till med mitt liv?” dök upp. Jag hade djupa existentiella bekymmer och om nätterna drömde jag nästan enbart om folktomma, ödesdigra ställen som verkade ha varit med om en och annan katastrof av något slag.

Jag försökte skriva om drömmarna, sätta dem i ett sammanhang och en berättelse men trasslade bara in mig mer och mer. Till slut blev jag så intrasslad att jag allvarligt hade börjat ifrågasätta mitt skrivande, vilket därefter hade lett till att jag flyttade därifrån.

Nu har jag förstått att det var döden jag skrev om. Det hade handlat om miljökatastrofer, förintelser och djupt existentiella drömmar som alla hade haft döden som tema och som beskrev den därefter: Djupt ödsliga platser och händelser som beskrev hur min sinnesstämning var just då och vad det var som egentligen hade satt igång mina psykologiska stormar. Det hade varit ett djupt intellektuellt projekt som inte hade varit redo för mig ännu, men som kanske äntligen har blivit det, efter alla dessa år sen den gången jag gick på en skola som hette Brunnsviks Folkhögskola…