Sedan urminnes tider har miljontals människor haft en märklig tendens till att hålla på med något de själva kallar för att ”skriva”. Under denna period stänger de in sig själv, ofta under flera timmar, och påbörjar därmed något som vi fårskallar skulle vilja kalla ”visualisera”. Det innebär att de lever in sig så mycket i berättelsen att de börjar höra röster och se platser som de aldrig sett förut. Sedan skriver de ner allt det här och ger det en handling som de ofta brukar kalla ”romanidé”. Vi i hagen brukar ofta kalla att man ”odlar” på sin ”romanidé” och är något som många av oss brukar göra. Vi brukar även rekommendera andra att göra det eftersom det är väldigt utvecklande för klövarna (om man nu har klövar, dvs).

MVH

Fåret Shaun

Idag var det alltså ett år sen jag praktiserade Villan daglig verksamhet. Känns som en evighet sen jag gick upp tidigt om mornarna för att servera frukost och hjälpa till med de dagliga aktiviteterna som ägde rum på boendet. Känns som en evighet sen som jag faktiskt gjorde något vettigt och faktiskt kunde ta tag i mitt liv. Hur det har blivit? Det vet jag inte ens själv; jag fick en autismdiagnos för några veckor sedan, så allting verkar ju ha löst sig, men måste ändå säga att saker och ting har blivit bra mycket konstigare sen dess; hur ska man bland annat bete sig för att inte såra någon även fast man vet att den personen själv har sårat en? Hur är ens egna känslor i ett läge där man i mångt och mycket känner sig fast och fången i en diagnos som man själv inte känner igen sig i? Det här är grymt komplicerade frågor som jag hade kunnat grotta mer i om jag hade velat det, men det känns ändå som det är så självklara saker som man inte ska behöva diskutera om, så jag kommer nog återkomma på det här ämnet längre fram. Vad jag kan säga just nu i alla fall är att jag har boendestödjare som kommer och hjälper mig med vardagliga saker en sisådär en gång i veckan…