Kort efter att jag slutade odlingsutbildningen i Skattungbyn så flyttade jag till min mormor i Bonäs. Det var en ganska så dramatisk flytt i och med att jag hade ganska många grejer som jag skulle ha med mig dit. Och då mormor redan had så mycket grejer så var det nästan som jag inkräktade på hennes territorium. Jag försökte så gott jag kunde att inte ta plats och det mesta av mina grejer var inträngt i ett rum på övervåningen. Visst; det var trångt, men det gick att leva med…
Livet flöt på. Jag skulle börja söka jobb igen och blev nästan genaste insatt i ett arbetsökarprogram. Det skulle vara i ett stort gult hus på övervåningen i centrum av Mora. Jag förstod inte riktigt var det vara någonstans, men det sades något om att det skulle var ganska enkelt att hitta och att det skulle ligga nära S:t Mikael skolan. Jag har för mig att jag fick någon slags kartbeskrivning av något slag och när jag väl skulle dit så var det bara att följa den till den lilla kullen som huset låg på…
Det var ett bra program som jag hade hamnat i. Till skillnad från de andra så fick jag här faktiskt lära mig hur man sökte jobb. Det var en obeskrivligt viktig lärdom bland alla jobbansökningar som man sökte bland. Det ledde till och med att jag fick ett jobb som värvare på Naturskyddsföreningen. Förrutom att vara vikarie på kommunen så var det en ovärderlig inkomstkälla när jag, ibland, fick köpa hem något extra som kunde tänkas behövas i Bonäs eller betala det som vi kallade hyra för att jag bodde hos mormor. Det behövde inte vara svårare än så. Och alla sysslor hjälpte jag självklart till med. Jag hade ett liv hemma i Bonäs och ett liv som värvare för Naturskyddsföreningen. Och det pågick i ungefär tre månader. Tre livslånga månader. De längsta månaderna i mit liv. För att mitt liv hade syfte. För att mitt liv faktiskt hade ett syfte. Ett syfte som jag skulle leva på för lång tid framöver…
Så många ställen som jag hade varit på var svårt att ta in. Det gick inte att ta in. Det var bara att köra på. Men det var ett annorlunda jobb; det var det. Att ibland se solen gå ner på något högt berg var inte så tokigt. Och inte heller naturen, den varierande naturen, som man alltid stötte på. Men det var inte alltid man kom ihåg alla ställen man hade sett. Det var helt enkelt för mycket annat att tänka på, som det man skulle säga när man väl stod där och skulle knacka på dörren, för att därefter förhoppningsvis ha värvat en medlem till Naturskyddsföreningen. Och så var livet just då, sent, på eftermidagarna. Ibland kunde jag komma hem till Bonäs och vara helt slut i kroppen. Men oftast var jag full av energi. Kanske lite för mycket energi som jag hade fått från att värva medlemmar. Det liksom aldrig la sig någon gång. Och så höll jag på tills jag en dag kände att det var för mycket. Men det skulle, skulle som sagt, dröja tre månader tills dess…
Tills dess var det bara att köra på och det gick ganska bra…
Skogsnytt 