Jag hade börjat en odlingsutbildning i Skattungbyn. Sammanhanget var ett annat än jag var van med. Till att börja med skulle jag flytta in i ett hus som låg längst ner i byn. Och eftersom det inte fanns något enkelt sätt att ta sig upp till byn så fick vi lov att gå. Men det gick ganska bra. Vi gick tidigt på morgonen för ta oss till Hansens där utbildningen höll till. Och senare, när det blev varmare, så skulle vi även få varsin cykel som välkomstgåva av kommunen…

Att odla var som att börja om på något sätt. Jag kunde inte odla och visste inte hur man skulle odla. Jag ville heller inte odla. Men ändå gjorde jag det. Det var som att ge upp en del av sig själv för något större. Vad det var visste jag inte än, men jag försökte väl ta reda på det…

Under året lärde jag känna en massa människor som jag inte förstod mig på. Jag försökte förstå mig på, men kunde inte. Det satt något ivägen och jag visste om det. Jag försökte lösa det genom att anordna skrivarkvällar, men ingen kom. Jag saknade skrivarutbildningen i Brunnsvik. Men inget av det jag gjorde där kunde någonsin återuppliva den skolan igen. Den var död. Och jag var som en rest; en fortida fossil som ingen visste om…

Jag försökte komma in i sammanhanget, men kunde inte. Kanske om jag låtsades att jag skulle komma in då. Men var det värt det? Vad för person skulle jag bli om jag gjorde så?

Jag var ingen speciell i närheten av mina andra kurskamrater. Och så skulle det förbli resten av kursåret…