”På andra sidan floddalen ledde vägen genom ett fullständigt avbränt område. Förkolnade trädstammar utan grenar stod uppradade åt alla håll. Aska svepte över vägen och vinden ven tunt i härvorna av döda ledningar som hängde mellan lyktstolparna. Ett nerbränt hus i en glänta och där bortom öde och grå ängsmarker och en naken röd lersluttning med ett övergivet vägbygge. Längre fram dök det upp affischtavlor med reklam för motell. Allt som det en gång hade varit men bleknat och medfaret av väder och vind. På backkrönet stannade de i kylan och blåsten och hämtade andan. Han såg på pojken. Det är ingen fara med mig, sa pojken. Mannen lade handen på hans axel och nickade mot den öppna terrängen nedanför dem. Han tog upp kikaren ur vagnen och stod på vägen och avsökte slätten där nere, där stadens konturer låg i gråheten som en kolteckning skissad tvärsöver ödemarken. Inget att se. Ingen rök. Får jag se? frågade pojken. Ja. Visst får du det. Pojken stödde sig på vagnen och ställde skärpan med ratten. Vad ser du? undrade mannen. Ingenting. Pojken sänkte kikaren. Det regnar. Ja, sa mannen. Jag vet det.”