”I utkanten av staden kom de till en stormarknad. Några gamla bilar på den nedskräpade parkeringen. De lämnade varuvagnen där och gick genom gångarna i butiken som var fulla av bråte. På livsmedelsavdelningen hittade de på botten av bingarna några urgamla gråna bönor och något som såg ut att en gång ha varit aprikoser, för längesedan torkade till skrynkliga avbilder av sig själva. Pojken gick bakom honom. De steg ut genom bakdörren. I den smala passagen bakom butiken stod några kundvagnar, alla svårt rostiga. De gick tillbaka in och letade efter en annan vagn men det fanns ingen. På golvet vid dörren låg två läskautomater som hade välts omkull och brutits upp med bräckjärn. Mynt överallt i askan. Han satte sig och kände med handen inne i de plundrade apparaterna och den andra slöt den sig om en kall plåtcylinder. Han drog långsamt ut handen och satt och såg på en cocacolaburk.

Vad är det där, pappa?

Det är en present. Till dig.

Vad är det?

Här. Sätt dig.

Han lossade remmarna på pojkens ryggsäck och ställde ner den på golvet bakom honom och stack tumnageln under aluminiumringen ovanpå burkens lock och spräckte upp den. Han förde näsan intill det svaga pysandet ur burken och räckte den sedan till pojken.

Drick, sa han.

Pojken tog emot burken. Det fräser, sa han.

Drick.

Pojken såg på pappan och förde sedan upp burken och drack. Han satt och tänkte efter. Det smackar väldigt gott, sa han.

Ja. Det gör det.

Drick du med, pappa.

Jag vill att du ska göra det.

Drick lite själv.

Mannen tog burken och smuttade och lämnade tillbaka den. Drick resten, sa han. Vi sitter bara här en stund.

Det är för att jag aldrig kommer att få dricka sånt här nån mer gång, eller hur?

Aldrig är en lång tid.

Okej, sa pojken.”