”De passerade genom ruinerna av en semesterort och slog in på vägen mot söder. Brända skogar kilometervis utmed sluttningarna och snö tidigare än han hade räknat med. Inga spår på vägen, inget levande någonstans. Eldsvärtade klippblock med konturer som av björnar på de avbrända skogsbranterna. Han stod på en stenbro där vattnet slammades ihop till en göl och långsamt bildade ett grått skum. Där hade han en gång sett foreller stå och flacka i strömmen och följt deras exakta över stenarna undertill. De gick vidare med pojken lunkande i hans spår, framåtböjda ner i vagnen medan de långsamt stretade uppåt genom vindlingarna. Det brann fortfarande eldar högt uppe bland bergen och på natten kunde de se det djupt orangegula skenet från dem genom det fallande sotet. Det började bli kyligare men de hade lägereldar hela nätterna och lämnade dem brinnande bakom sig när de startade vandringen igen på morgonen. Han hade lindat säckväv om deras fötter och bundit den med snöre och dittills låg snön bara någon decimeter djupt men han visste att om den blev mycket djupare skulle de bli tvungna att lämna vagnen. Det var redan tungt att ta sig fram och han stannade ofta och vilade. Han hasade fram till vägkanten med ryggen mot barnet och stod där framåtböjd med händerna på knäna och hostade. Så rätade han på sig och stod med rinnande ögon. Den grå snön var fint prickad av blod.”