”De gick genom matsalen där teglen i den öppna spisen var lika gula som den dag de murades därför att hans mor inte tålde att se dem svärtade. Golvet var bågnat av regnvattnet. I vardagsrummet fanns benen efter ett litet djur isärplockade och lagda i en hög. Kanske en katt. Ett dricksglas vid dörren. Pojken knep om hans hand och höll honom hårt. De gick uppför trappan och vek åt sidan och fortsatte genom gången. Små koner av uppblött gips som stack upp ur golvet. Träläkterna i taket frilagda. Mannen stod i dörren till sitt gamla rum. Ett litet krypin under takåsen. Det var här jag brukade sova. Min säng stod vid den här väggen. Nätter i tusental med ett barns drömmar om fantastiska eller förskräckliga världar, men aldrig om den som skulle komma. Mannen öppnade garderobsdörren och väntade sig halvt om halvt att han skulle hitta sin barndoms saker. Råkallt dagsljus föll in från taket. Grått som hans hjärta.

Vi borde ge oss iväg, pappa. Kan vi göra det?

Ja. Vi kan ge oss i väg.

Jag är rädd.

Ja, jag vet det. Förlåt mig.

Jag är väldigt rädd.

Det gör inget. Vi borde inte ha gått hit.

Tre nätter senare i utlöparna av de östra bergen vaknade han i mörkret och hörde något närma sig. Han låg med händerna vid sidorna. Marken vibrerade. Det var på väg mot dem.

Pappa? sa pojken. Pappa?

Ssch. Det är ingen fara.

Vad är det för nåt?

Det kom allt närmare och ljudet tilltog. Allt vibrerade. Sedan passerade det under dem som ett tunnelbanetåg och drog vidare ut i natten och var borta. Pojken klamrade sig gråtande fast vid honom med huvudet inborrat mot hans bröst. Ssch. Det är ingen fara.

Jag är så rädd.

Ja, jag vet det. Det är ingen fara. Det är borta.

Vad var det för nåt?

Det var ett jordskalv. Nu är det borta. Det är ingen fara för oss. Ssch.

Under de första åren var vägarna fyllda med flyktingar höljda i sina kläddesplagg. Med andningsmasker och glasögon satt de i sina trasor vid vägkanten som kraschade piloter. Deras dragkärror var hopade med skräp. De drog flakvagnar eller kärror. Deras ögon glittrade i sina hålor. Troslösa människoskal snubblade fram på landsvägarna som irrande väsen i ett feberland. Tillvarons bräcklighet slutligen uppenbarad. Gamla problematiska frågor upplösta till tomhet och natt. Det sista exemplet på en sak tar med sig hela gruppen i graven. Släcker ljuset och försvinner. Se dig omkring. Aldrig mer är en lång tid. Men pojken visste det han visste. Att aldrig mer inte är någon tid alls.”

https://wp.me/p7IkSt-QX

”Följande dag några kilometer söder om staden vid en flodkrök och halvt skymd bland de döda björnbärssnåren stötte de på en gammal trävilla med kaminskorstenar och gavelväggar och en stenmur. Mannen stannade. Sedan drog han vagnen uppför infartsvägen.

Vad är det här för ställe, pappa?

Det är huset där jag växte upp.

Pojken stod och tittade på det. De vittrande fjällpanelerna hade till större delen brutits loss från väggarnas nedre delar till brännved, så att reglarna och isoleringen var blottade. De murknade avskärmningarna till den bakre verandan låg på cementterrassen.

Ska vi gå in?

Ja, varför inte?

Jag är rädd.

Vill du inte se huset som jag bodde i en gång?

Nej.

Det är ingen fara.

Det kan finnas nån där.

Jag tror inte det.

Men tänk om det gör det?

Mannen stod och tittade upp på gaveln där han hade haft sitt rum. Han såg på pojken. Vill du vänta här?

Nej. Så där säger du jämt.

Jag är ledsen för det.

Det vet jag. Men du gör det i alla fall.

De krängde av sig ryggsäckarna och ställde dem på terrassen och sparkade sig fram genom avskrädet på verandan in till köket. Pojken klamrade sig fast vid hans hand. Allt var i stort sett som mannen kom ihåg det. Rummen var så gott som tomma. I det lilla rummet intill matsalen stod det en naken hopfällbar järnsäng. I den lilla öppna spisen fanns samma eldgaller av gjutjärn. Furupanelerna på väggarna var bortplockade och kvar fanns bara reglarna. Mannen stod där. I det målade träet på spiselkransen kände han med tummen de små hålen efter stift som hade hållit fast julklappsstrumpor för fyrtio år sedan. Det var här vi brukade fira jul när jag var barn. Han vände sig om och tittade ut över den skövlade gården. Ett dött syrensnår. De kvarblivna konturerna av en häck. Under kalla vinterkvällar när elen var utslagen av ett oväder satt vi här vid elden från den öppna spisen och gjorde våra hemläxor, jag och mina systrar. Pojken iakttog honom. Iakttog hur skepnader som han inte kunde se grep tag om hans pappa. Vi borde ge oss iväg, pappa. Ja, svarade mannen. Men han gav sig inte iväg.”