”Jag har nog antagligen blivit avtrubbad eftersom jag inte blir lika skrämd längre av det jag brukade bli skrämd av. Min mörkerräddsla har exempelvis försvunnit. Och med den de lite hemskare drömmarna. Jag tror inte längre på att någon skulle komma och mörda mig helt slumpmässigt. Samhället är inte sådant. Däremot är jag mer rädd för fattigdomen i sig. Att man eventuellt inte skulle kunna ha råd med egen sjukvård och att det eventuellt skulle kunna leda till ens egen död. Det är en fruktansvärd tanke! Men likväl sann.
Så jag räds inte döden eller vad som händer efter den. Jag låtsas bara hur det skulle kunna tänkas vara i dessa dödsvärldar. Försöker göra dem så realistiska som möjligt. Det känns ju inte så svårt när man tänker på hur stelt och enformigt gudstron är. Det svåra är nog snarare att försöka förstå sig på de som tror på gud. Men det känns ju som det är grupptrycket i dessa sammanhang… tyvärr! Och jag förstår varför inte mamma blev kristen. Till vilken nytta skulle tron ha mer än att den eventuellt lindrar en sorg efter en död.
Man ska inte säga att man tror något man inte tror. Men det kanske bringar stålar, det kanske bringar populäritet och en själv kanske kan leva loppan. Ja man kan leva loppan, men samtidigt glöms ju allt annat bort om tankeverksamheten ska ägnas åt en tjock bok med en orealistisk fantasivärld.
De säger ju att det ska vara fritt att tro vad man vill. Och vissa gånger är det tillåtet. Vissa gånger bara överdrivet. Dessutom ett sätt att se ner på de lägre samhällsklasserna. För när man väl ställer sig där på golvet och börjar be med en massa andra tokar i någon sekt så bryter man ju kontakten med verkligheten. Och det kan gå riktigt illa. Det har vi ju erfarenheter ifrån.”