”Vi kan inte stanna, sa han. Det blir kallare för varje dag. Och vattenfallet är en sevärdhet. Det var det för oss och det kommer det att vara för andra och vi kan inte veta vilka de är och kan inte höra dem komma. Det är inte säkert här.

Vi kan ju stanna en dag till.

Det är inte säkert.

Jamen vi kunde kanske hitta nåt annat ställe vid floden.

Vi måste hålla oss i rörelse. Vi måste fortsätta mot söder.

Rinner inte floden mot söder?

Nej. Det gör den inte.

Kan jag se den på kartan?

Ja. Jag ska hämta den.

Den söndervikta kartan från en mack hade en gång varit ihoptejpad men nu var den bara ett antal separat blad med siffror skrivna med krita i hörnen för att visa hur de hörde ihop. Han bläddrade igenom de sladdriga bladen och bredde ut dem som omfattade området där de befann sig.

Vi ska gå över en bro här. Det ser ut att vara tolv tretton kilometer dit. Det här är floden. Den rinner mot öster. Vi följer vägen här längs den östra bergssluttningen. Det här är våra vägar, de svarta linjerna på kartan. De delstatliga vägarna.

Varför kallas de delstatliga vägar?

Därför att de tillhörde delstaterna. Det som en gång hette delstater.

Men det finns inga delstater mer?

Nej.

Vad hände med dem?

Det vet jag inte så noga. En bra fråga.

Men vägarna finns kvar.

Ja. Ett tag till.

Hur länge till?

Det vet jag inte. Kanske ett bra tag till. Det finns inget som sliter på dem så de borde hålla ett tag.

Men det kör inga bilar på dem.

Nej.

Okej.

Är du beredd?

Pojken nickade. Han torkade näsan på ärmen och krängde på sig sin lilla ryggsäck och mannen stoppade undan kartbitarna och reste sig och pojken följde efter honom ut genom det grå pålverket av träd till vägen.”