”Där var skogen betydligt mer tätvuxen. Jag kunde se det då skogen till vänster om mig sakta men säkert blivit allt mer tätvuxen den också. Och det var inte bara här utan den hade följt efter mig för ett bra tag nu till vänster om mig. Jag visste inte riktigt var det hade börjat men jag hade för mig att det var precis efter att jag lämnat den övergivna fäboden. Och jag hade också för mig att jag hade sett något som jag hade känt mycket igen på vägen. Vad det var kom jag inte ihåg. Och inte heller kom jag ihåg varför det skulle va viktigt. Men det var en plats som hade med den här skogen att göra. En plats som var lika karg och ogästvänlig som den här skogen hade blivit på grund av alldeles för lång vanskötsel av granskogen som hade lett till att den vuxit sig alldeles för tät för att kunna överleva. Inget solljus nådde in i den och inte heller något vatten. Skulle man försöka att ta sig in i den skulle man lätt kunna dra upp de torra granplantorna med rötterna då marken mest bestod av näringsfattig sand. Och kanske det också var en anledning till att något hade så svårt att växa här i över huvud taget, men jag var inte här för att studera skog. Jag var här för att den där mannen hade sagt åt mig att vara här och jag började känna mig väldigt ensam nu…

Jag hade precis gått in i den del av vägen som gick in i berget när solen plötsligt gick upp på horisonten. Det gick väldigt fort och jag var inte beredd på den värme som den skulle ge ifrån sig. Det blev väldigt varmt väldigt fort. För att jag skulle klara mig nu skulle jag behöva spara på krafterna så mycket som jag kunde och det var mycket svårt när solen stekte på sin höga plats på himlen. Jag fick helt enkelt bara gå långsamt. Också kom jag, steg för steg, till änden av den tätbevuxna skogen. Jag kom till en ändhållplats…”