”De följde efter honom ett långt stycke men i den takten gick dagen förlorad för dem och till slut satte han sig bara på vägen och steg inte upp igen. Pojken klängde vid faderns parkas. Ingen av dem sa något. Mannen såg lika bränd ut som landskapet, kläderna var svedda och svarta. Ena ögat var igenbränt och håret var bara en tovig peruk av aska på hans svartbrända skalle. När de passerade tittade han ner. Som om han hade gjort något galet. Skorna var ihophållna med ståltråd och täckta av asfalt och han satt där tigande, framåtböjd i sina trasor. Pojken såg sig om gång på gång. Pappa? viskade han. Vad är det gör fel på farbrorn?

Han har blivit träffad av blixten.

Kan vi inte hjälpa honom? Pappa?

Nej. Vi kan inte hjälpa honom.

Pojken fortsatte dra honom i parkasen. Pappa?

Sluta nu.

Kan vi inte hjälpa honom?

Nej. Vi kan inte hjälpa honom. Det finns inget man kan göra för honom.

De fortsatte. Pojken grät. Han såg om gång på gång. När de kom ner till foten av kullen stannade mannen och tittade bakåt uppför vägen. Den brände mannen hade fallit omkull och på det avståndet kunde man inte ens avgöra vad det var. Jag är ledsen, sa han, men vi har inget att ge honom. Vi har ingen möjlighet att hjälpa honom. Jag är ledsen för det som har hänt honom men vi kan inte rätta till det. Det förstår du väl? Pojken stod med sänkt blick. Han nickade. Sedan fortsatte de och pojken såg sig inte om mer.”

Enligt Road Dahl så är känslan av att klättra/stiga:

”Att klättra utan att nå något mål kan vara tecken på att vi strävar efter ett mål som vi själva anar är ouppnåeligt. Det kan handla om högtflygande ideal eller orealistiska ambitioner som kompenserar för en rädsla från barndomen. Alternativt kanske vi försöker höja oss över massan av antingen altruistiska eller egoistiska skäl. Det kan vara värt att försöka återgå till drömmen genom aktiv föreställning, helst direkt när man vaknat, för att förstå motivet och för att se vad det är vi försöker uppnå eller undvika.

Att klättra på en stege är ofta en bild av professionella eller sociala ambitioner, medan ett berg står för livet i allmänhet. För Freud hade trappor uteslutande sexuell betydelse, men om stilen, höjden och utseendet på trappan verkar betydelsefullt kan den även ses som en symbol för vägen framåt. Att nå toppen tyder på intellektuella framgångar, medan att gå ned för trappor visar att någon är redo att konfrontera sina djupaste rädslor.

Att åka uppåt i en hiss visar på en närmast funktionell attityd gentemot sexualakten. I andra miljöer tyder stigande på en allt större självkänsla. Om känslan är så stark att den nästan blir fysiskt kännbar, är det nästan säkert en ”utanför-kroppen”-upplevelse.”

”Vad som än händer kommer det komma tillbaka
Jag minns de första gångerna jag träffade Micke. Det är inte så minnesvärda bilder men det är i alla fall något att gå på.
De första gångerna var i Stjärnhov. Det är ute på gården och vi sitter under ett tak utan väggar, som en altan mitt på gräsmattan. Han var inte så pratglad av sig. Jag kommer ihåg att han inte sa så mycket över huvudtaget. Men han verkade vara lite osäker av sig redan då. ”Men hur ska barn kunna veta?” var den känslan jag fick av honom. Och även jag fick en osäker känsla av det. Det var något som smittade. Och så märktes det av på mig under senare delen av mitt liv. Och jag har fortfarande svårt att bli av med osäkerheten även om jag så hemskt gärna velat bli av med den.
Men det handlar antagligen om hans barndom. Mamma har ju själv berättat att den var osäker och att det inte alltid stod rätt till. Att Micke fick mest ansvar och blev bortskämd medan de andra inte alls fick samma ansvar. Det märker man ju även på syskonen, och det märker man på hur han har behandlat mig. Men jag lyckades bli hans vän, och det går att vara vän med honom. Det gäller bara att ha ”nerver av stål” då, så att säga. Men då kommer ju osäkerheten med den; vad är skämt, vad är ironi, vad är vad? Jag hade en väldigt förvirrad period.
Och sedan kom detta med flytten. Den då mamma, jag och lillebror fick lov att flytta från Kättbo till ett litet radhus. Den då vi, åter igen, skulle få lov att bryta ner oss och bli så små vi bara kunde. Då vi förlorade så gott som allting och ingenting fick. Vi hade bara det vi hade och fick slita för minsta krona. Men för det mesta har mammas ihopsparningar sinat; de som hon en gång varit hård med att spara börja nu närma sig på noll. Det blev socialkontoret för mamma. Och vad ska hon göra åt det? Hon får ju inget jobb!
Och det är nästan samma sak med mig. Men jag lyckades i alla fall få ett sommarjobb, sommaren innan jag började Brunnsvik. Så det är pengarna plus sparpengar mamma sparat och bidrag man får av CSN som inte täcker särskillt mycket alls. Och jag har närmat mig noll flera gånger! Jag har fått ringa mina föräldrar för att fråga om pengar så att jag får gå kvar skolan.
Och pengarna går till Sofie. Och vi vill ha en skola.
Jag förlorar pengar men drömmer om att kunna ha en egen gård på landet med egen skrivstuga, lantbruk och allt vad man kan önska sig: Det som jag levt av en gång i tiden.
Men just nu ser jag ingen framtid. Inte om jag inte lyckas vända eländet. Och det planerar jag för att göra på något vis.”

”Kära dagbok!
Vad är kärlek för dig, du som är gjord av trä?
Är det rötter, solljus eller vatten? Vad trivs man bäst med? Kan man ha allt på en gång eller förväntar man sig för mycket?
Vad vet jag om kärlek?
Har ingen aning. Har försökt lösa den gåtan så länge jag kan minnas. Det handlar ju om att finna den rätte för sitt liv så därför blir det ju även en gåta som tar hela livet att lösa. Och kärlek borde inte vara gjort av pengar, även om det idag är så. Den är inbakad i stålar. Och den som inga stålar har, den får inget heller. Och den som inte har några stålar, den har ett liv att tänka på: Ett liv att leva, där misstag görs och lyckorusningar av olika slag drabbar en.
Så vad är kärlek?
Ett lyckorus när man känner att allt klaffar mellan en annan person. I alla fall den kärlek jag tänker på.
Klaffar det för mig?
Det är frågan. Man måste nog ta reda på det först. (nej)”