”I dag har jag varit glad. Mest för att det varit solit, mest för att jag kan göra vad jag vill. Dessutom kunde jag vara med hästarna Blanko och Bruno nedanför skolan. De verkade rätt kelsjuka och jag var så glad att få träffa dem. Men för det mesta var det bara för att själv finna sinnesro. Några som är lika tyst som jag själv. Och om det är någon plats så lär det vara här på landet. Jag förstår inte hur jag ska kunna lämna det:
Hur ska jag kunna lämna det?
Och jag minns så väl alla platser jag har varit. Även fast jag varit ända upp till Fulufjällen så kan det aldrig slå de gånger jag exempelvis var till Tiberget. Jag hoppas innerligt att jag får se dessa platser igen. Det är platser med sådan magin. Det är naturen, det är miljön och det är ofta även vädret. Men det är framförallt orört, det är platser som inte många människor satt sina fötter. Också tror man att naturreservat ska vara de mest orörda markerna? Vilket skämt! De platserna, om några, borde vara de mest besökta. Men det ska ju se bra ut i reklambroschyrerna. Men en önskan vore ju om man kunde göra turismverksamhet på dessa kulturbyggder som inte många sett. Bättre det än att de bara står där och ingen ser dem. Jag längtar efter den där boken ”Ödebygdsminnen”. Det var så länge sen jag läste den. Men än så länge är jag glad att jag fått tillbaka lyckan. Det är något med vårkänslorna…”