”Vad som än händer kommer det komma tillbaka
Jag minns de första gångerna jag träffade Micke. Det är inte så minnesvärda bilder men det är i alla fall något att gå på.
De första gångerna var i Stjärnhov. Det är ute på gården och vi sitter under ett tak utan väggar, som en altan mitt på gräsmattan. Han var inte så pratglad av sig. Jag kommer ihåg att han inte sa så mycket över huvudtaget. Men han verkade vara lite osäker av sig redan då. ”Men hur ska barn kunna veta?” var den känslan jag fick av honom. Och även jag fick en osäker känsla av det. Det var något som smittade. Och så märktes det av på mig under senare delen av mitt liv. Och jag har fortfarande svårt att bli av med osäkerheten även om jag så hemskt gärna velat bli av med den.
Men det handlar antagligen om hans barndom. Mamma har ju själv berättat att den var osäker och att det inte alltid stod rätt till. Att Micke fick mest ansvar och blev bortskämd medan de andra inte alls fick samma ansvar. Det märker man ju även på syskonen, och det märker man på hur han har behandlat mig. Men jag lyckades bli hans vän, och det går att vara vän med honom. Det gäller bara att ha ”nerver av stål” då, så att säga. Men då kommer ju osäkerheten med den; vad är skämt, vad är ironi, vad är vad? Jag hade en väldigt förvirrad period.
Och sedan kom detta med flytten. Den då mamma, jag och lillebror fick lov att flytta från Kättbo till ett litet radhus. Den då vi, åter igen, skulle få lov att bryta ner oss och bli så små vi bara kunde. Då vi förlorade så gott som allting och ingenting fick. Vi hade bara det vi hade och fick slita för minsta krona. Men för det mesta har mammas ihopsparningar sinat; de som hon en gång varit hård med att spara börja nu närma sig på noll. Det blev socialkontoret för mamma. Och vad ska hon göra åt det? Hon får ju inget jobb!
Och det är nästan samma sak med mig. Men jag lyckades i alla fall få ett sommarjobb, sommaren innan jag började Brunnsvik. Så det är pengarna plus sparpengar mamma sparat och bidrag man får av CSN som inte täcker särskillt mycket alls. Och jag har närmat mig noll flera gånger! Jag har fått ringa mina föräldrar för att fråga om pengar så att jag får gå kvar skolan.
Och pengarna går till Sofie. Och vi vill ha en skola.
Jag förlorar pengar men drömmer om att kunna ha en egen gård på landet med egen skrivstuga, lantbruk och allt vad man kan önska sig: Det som jag levt av en gång i tiden.
Men just nu ser jag ingen framtid. Inte om jag inte lyckas vända eländet. Och det planerar jag för att göra på något vis.”