”De följde efter honom ett långt stycke men i den takten gick dagen förlorad för dem och till slut satte han sig bara på vägen och steg inte upp igen. Pojken klängde vid faderns parkas. Ingen av dem sa något. Mannen såg lika bränd ut som landskapet, kläderna var svedda och svarta. Ena ögat var igenbränt och håret var bara en tovig peruk av aska på hans svartbrända skalle. När de passerade tittade han ner. Som om han hade gjort något galet. Skorna var ihophållna med ståltråd och täckta av asfalt och han satt där tigande, framåtböjd i sina trasor. Pojken såg sig om gång på gång. Pappa? viskade han. Vad är det gör fel på farbrorn?

Han har blivit träffad av blixten.

Kan vi inte hjälpa honom? Pappa?

Nej. Vi kan inte hjälpa honom.

Pojken fortsatte dra honom i parkasen. Pappa?

Sluta nu.

Kan vi inte hjälpa honom?

Nej. Vi kan inte hjälpa honom. Det finns inget man kan göra för honom.

De fortsatte. Pojken grät. Han såg om gång på gång. När de kom ner till foten av kullen stannade mannen och tittade bakåt uppför vägen. Den brände mannen hade fallit omkull och på det avståndet kunde man inte ens avgöra vad det var. Jag är ledsen, sa han, men vi har inget att ge honom. Vi har ingen möjlighet att hjälpa honom. Jag är ledsen för det som har hänt honom men vi kan inte rätta till det. Det förstår du väl? Pojken stod med sänkt blick. Han nickade. Sedan fortsatte de och pojken såg sig inte om mer.”