”I dag har jag varit glad. Mest för att det varit solit, mest för att jag kan göra vad jag vill. Dessutom kunde jag vara med hästarna Blanko och Bruno nedanför skolan. De verkade rätt kelsjuka och jag var så glad att få träffa dem. Men för det mesta var det bara för att själv finna sinnesro. Några som är lika tyst som jag själv. Och om det är någon plats så lär det vara här på landet. Jag förstår inte hur jag ska kunna lämna det:
Hur ska jag kunna lämna det?
Och jag minns så väl alla platser jag har varit. Även fast jag varit ända upp till Fulufjällen så kan det aldrig slå de gånger jag exempelvis var till Tiberget. Jag hoppas innerligt att jag får se dessa platser igen. Det är platser med sådan magin. Det är naturen, det är miljön och det är ofta även vädret. Men det är framförallt orört, det är platser som inte många människor satt sina fötter. Också tror man att naturreservat ska vara de mest orörda markerna? Vilket skämt! De platserna, om några, borde vara de mest besökta. Men det ska ju se bra ut i reklambroschyrerna. Men en önskan vore ju om man kunde göra turismverksamhet på dessa kulturbyggder som inte många sett. Bättre det än att de bara står där och ingen ser dem. Jag längtar efter den där boken ”Ödebygdsminnen”. Det var så länge sen jag läste den. Men än så länge är jag glad att jag fått tillbaka lyckan. Det är något med vårkänslorna…”

”Han hade kommit ut i en brunbränd öken. Det fanns ingen himmel, inga träd, inget vatten men han kunde ändå andas. Det verkade va som att livet alldeles nyss hade släppt taget om denna Jord.
Luften var unken och stank förfärligt illa! Men han vandrade nerför sluttningen mot öknen. Bakom sig lämnade han den den svarta avgrunden han kom ifrån och som han aldrig riktigt skulle förstå sig på.
Det var som bruna jordhögar som blockerade hans väg fram. Innuti dem kunde han känna komplicerade rotsystem som torkat ut.
Marken han gick på kunde inte riktigt kallas mark. Det var luftig jord som man sjönk ner långt innan man kunde få något fotfäste överhuvudtaget. Han var rädd för att förlora fotfästet och sjunka ner i denna bottenlösa jord för alltid. Men han gick sakta och säkert. Han gjorde inget förhastat på en sådan läskig planet. Han tittade bara rakt fram och andades så lungt han bara kunde.
Till slut blev kullarna så små att han kunde se över dem. Och där kunde han även skymta horisonten som verkade vara oändligt långt bort. Han kunde även skymta ett hav som var fullkomligt svart. Ju närmre han kom det, desto mer fick han syn på det märkliga guppandet i det svarta vattnet som aldrig verkade vilja ta slut. Han kände på vattnet med en hand, men han kunde inte känna någonting! Han försökte igen. Denna gång smällde han till det märkliga vattnet. Det flög iväg… men gav varken ljud eller känsla av sig. Det var som att vattnet var på låtsas, ändå var det där, rakt framför hans ögon, och gungade konstant upp och ner. Det såg ut som ett stormig hav i sitt abslout stormigaste stund. Men han kunde ändå inte känna av det. Han var lika ovis som alltid om vad det kunde va. Men han klev ändå ner i det för att prova på och se vad man kunde göra med det.
Det lutade ständigt ner mot djupet. Han hade inte vågat gå ner särskillt; marken var för ostadig och djupet för ovist. Han stannade kvar nära den så kallade stranden. Det varkade va natt på denna planet. Det fanns inte alls särskillt många stjärnor, vilket oroade honom en hel del.”

”Idag var jag deprimerad till skillnad från gårdagen. Och det var av samma anledning att vi ska få lov att flytta. Men jag var nog även deprimerad när jag tänkte på Helga, det kändes som att vi inte kan eller får vara ihop, det sitter någon slags spärr i mig. Jag hoppas det vänder. Jag tror det vänder. Antagligen vänder det. Det känns som det när vi är tillsammans. Mötena med henne är som vändningar; som att jag börjar inse att det finns någon som inte är som en själv och att det är just det som ger en anledning att älska. Fast vi kanske inte är så olika, det är det där med ekonomin som gör mig ledsen. Jag hoppas den också vänder snart.”