”Vi är överlevande sa han till henne tvärsöver lampans låga.

Överlevande? sa hon.

Ja.

Vad i herrans namn pratar du om? Vi är inga överlevande. Vi är levande döda i en skräckfilm.

Jag bönfaller dig.

Det struntar jag i. Jag struntar i om du gråter. Det betyder inget för mig.

Snälla du.

Sluta.

Jag bönfaller dig. Jag ska göra vad som helst.

Vad då till exempel? Jag borde ha gjort det för längesen. När det fanns tre kulor i revolvern istället för två. Jag var en idiot. Vi har pratat igenom det här. Jag försatte mig inte i den här situationen. Jag blev försatt hit. Och nu har jag fått nog. Jag funderade på att inte ens berätta det för dig. Det skulle säkert ha varit bäst. Du har två kulor och efter det? Du kan inte beskydda oss. Du säger att du är beredd att dö för oss men vad tjänar det till? Jag skulle ta honom med mig om det inte var för dig. Det vet du att jag skulle. Det är det rätta att göra.

Du yrar.

Nej, jag säger sanningen. Förr eller senare få de tag i oss och dödar oss. De kommer att våldta mig. De kommer att våldta honom. De kommer oss och döda oss och äta oss och du vill inte inse det. Du väntar hellre på att det ska hända. Men det kan inte jag. Jag kan det inte. Hon satt där och rökte en bit smal torkad vinranka som om det var en fin cigarill. Hon höll den med en viss elegans med den andra handen vilande över de uppdragna knäna. Hon iakttog honom över den lilla lågan. Vi brukade tala om döden, sa hon. Det gör vi inte längre. Hur kommer det sig?

Det vet jag inte.

Det beror på att döden är här. Det finns inget kvar att tala om.

Jag skulle inte lämna dig.

Jag bryr mig inte. Det är meningslöst. Du kan betrakta mig som en otrogen slampa om du vill. Jag har tagit mig en ny älskare. Han kan ge mig det som du inte kan.

Döden är ingen älskare.

Jo, det är han visste.

Var snäll och gör inte det här.

Jag beklagar.

Jag klarar det inte utan dig.

Låt bli då. Jag kan inte hjälpa dig. Det sägs att kvinnor drömmer om fara för dem de har i sin vård och män drömmer om fara för dem själva. Men jag drömmer inte alls. Du säger att du inte klarar det? Låt bli att försöka då. Så enkelt är det. För jag är färdig med mitt eget horiska hjärta och jag har varit det länge. Du pratar om att ta ställning men det finns ingen ställning att ta. Mitt hjärta slets ur mig den natten när han föddes så be inte om sorg nu. Det finns ingen. Du kommer kanske att visa dig bra på det här. Jag tvivlar på det, men vem vet. Det enda jag kan tala om för dig är att du inte kommer att överleva på egen hand. Jag vet det därför att jag inte borde ha följt med så här långt. En person som inte har någon annan gör klokt i att knåpa ihop en lämplig ande. Andas liv i den varje substanslösa smula och skydda den mot allt ont med sin egen kropp. För egen del hoppas jag bara på evig tomhet och jag hoppas det av hela min själ.

Han svarade inte.

Du kommer inte med nåt motargument för det finns inget.

Tänker du säga adjö till honom?

Nej. Det tänker jag inte.

Vänta bara till morgonen. Snälla du.

Jag måste gå.

Hon hade redan rest sig.

För guds skull, kvinna. Vad ska jag säga till honom?

Jag kan inte hjälpa dig.

Vart ska du ta vägen? Du kan ju inte ens se.

Det behöver jag inte.

Han reste sig. Jag bönfaller dig.

Nej. Jag vill det inte. Jag kan det inte.”

”3/3-13
Jag har varit hos pappa.

13/3-13
Tomhet i bakhuvet
– Jag vill ha en egen verksamhet på landsbygden! Jag vill leva som bonde eller dräng! Jag vill kunna överleva och kunna njuta av landsbygden! Är det så mycket begärt?
– Ja, det är fruktansvärt mycket begärt! Jag kan väl inte komma från storstan och tro att jag kan komma och hjälpa till bara så där. ”Du ska väl inte tro att du kan nå!”
– Jag drömmer och jag minns. Jag gör allt jag kan för att hålla mig kvar i landsbygden. Det sliter och tär; plånboken gapar allt tommare! Kan vi inte bo där nere vid sjön? Varför inte? Vill du inte? Varför då? Vill du träffa folk… ?
– Då är jag ensam… i den tomma stugan. Vissa gånger dyker det upp eldsjälar, men de försvinner också tillslut. Man orkar inte med hur mycket som helst!
Jag är ensam med tystnaden. Jag finner ro, hör mitt hjärta slå, lyssnar på varje andetag jag tar, känner varje rörelse, känner att jag lever, att livet är på riktigt.
Sedan vaknar jag kviksnabbt upp! Ljud är överallt. Röster hörs, klampande steg tas, fordon far runt omkring. Så många färger, så många intryck! Det är så nytt, det är så mycket! Inget är som förut…
Jag är inte hemma; min själ vandrar fortfarande i folktomma skogar. Jag stod helt enkelt inte ut med min situation.
Så nu tar jag första steget, bakåt, till den plats, där jag hör hemma; de gamla tiderna.

18/3-13
Dagens citat:
”Att klättra på karriärsstegen i dagens samhälle är som att försöka hoppa till månen: Det är så gott som omöjligt.”

Jag har varit i Hedemora på DÅK (Distriktsårskonferens) med Ung Vänster Dalarna.”

”Det är så många dagar jag varit oförmögen att förändra mitt liv: Likt en dvala har jag legat i en obetydlighetens koma, utan förmåga att förändra.

Nu existerar bara minnena från de dagar jag hade makt att förändra mitt liv som suddiga bilder, dagar som försvunnit likt en stormvind!

Nu syns bara skalet då innehållet förlorats i ett enormt konsumtionssamhälle.

Utan förmåga att förändra, utan ork att göra vad jag vill, ger jag upp och blir en droppe i havet.

Ska jag bara följa strömmen? Ska jag bara göra som alla andra? Ska jag göra som vi alltid gjort Eller ska jag försöka bryta normmönstrena?

Jag har försökt att hitta tillbaka till mina ursprungliga rötter; dessa minnen från de dagar då ängarna blomstrade, fåren lammade och jag var fri i natur och kultur.

Dagar med sol och värme, nätter som var kalla och mörka

Sedan flyttade vi till staden med de eviga lampskenen! Där väntade sömnlösa nätter, långa resor och en splittrad själ.

Inombords vandrade jag fortfarande i Kättbos mörka skogar, utanpå förändrades jag långsamt till den självkritiska person jag är idag.

Senare mötte jag ett oerhört motstånd från högsta ledningen på Brunnsviks Folkhögskola; vi fick inte protestera, vi fick inte berätta; om de lurendrejerier som pågick och om det oerhörda motstånd som tryckte ner oss till den absoluta bottennivån för männskligt existensberitagande; att inte vara värd nånting…

Efter kampen återstod bara ruiner och splittrade själar. Kunde det bli mycket värre?

Men något tärde på mig innifrån; att denna skola skulle läggas ner inom en snar framtid var en tung börda att bära under de sista dagarna på Brunnsviks Folkhögskola. Ibland hade jag ont i hjärtat, trodde jag var sjuk. Men jag var även oerhört deprimerad; över farmors bortgång, över ensamheten, över ensligheten och ödsligheten.

Över att inte ha makt att förändra: Den hade försvunnit när medierna försvunnit. Kvar stod vi likt känslomässiga ruiner.

Och skolan tömdes sakta på innehåll; slängdes i containrar eller skyfflades långt iväg i säkerhet från ledningens röntgenblick som genomskådade varenda hemlighetsmakeri eller varenda liten protest som uttalades: Vi trycktes ner i en kollektiv bestrafning! Tårar bröts ut, elever lämnade skeppet och flyttade hem igen eller stannade kvar på det långsamt sjunkande skeppet: Allt kändes omöjligt!

Men när beskedet att skolverksamheten skulle vara kvar vårterminen ut kunde jag först inte tro mina öron. Men när glädjetjuten hördes mellan Brunnsviks röda byggnader förstod jag att det var sant; vi hade vunnit! Vi skulle få gå klart vårt läsår på Brunnsviks Folkhögskola!

Men har endast funnit övergivna ruiner

Det gamla försvann och konsumtionen åt upp en inifrån!

Den fanns överallt; ute på stan och inpå bara skinnet!

Snart vet jag inget annat; snart har jag get upp!

snart blir jag bara en droppe i havet!”

Förrutnelse. Och förrutnelse. Marken var jordig och blöt. Jag hade svårt att ta mig frammåt men gjorde det ändå. Inget växte här men likväl var det mycket som förmultnade här. Stanken gick inte riktigt att stå ut med. Och jag försökte ta mig frammåt utan att fastna i jorden. Jag var, inte så jättetrött, men riskerade att bli det om jag inte tog mig frammåt. Jag hade kommit någonstans ifrån, men kom inte ihåg varifrån. Det var någonstans som inte var här. Någonstans som var ett helt annat ställe. Och någonstans som var ett ställe som jag trivdes lite bättre på…

Men jag fortsatte gå. På den jordiga marken. Förrutnelse. Och förrutnelse. Jag behövde ta mig frammåt. Men var skulle jag någonstans nu? Allting hade ju bara ruttnat. Allting hade ju bara förrutnat…

Och så också jag. Också jag skulle förruttna…