”Det är så många dagar jag varit oförmögen att förändra mitt liv: Likt en dvala har jag legat i en obetydlighetens koma, utan förmåga att förändra.

Nu existerar bara minnena från de dagar jag hade makt att förändra mitt liv som suddiga bilder, dagar som försvunnit likt en stormvind!

Nu syns bara skalet då innehållet förlorats i ett enormt konsumtionssamhälle.

Utan förmåga att förändra, utan ork att göra vad jag vill, ger jag upp och blir en droppe i havet.

Ska jag bara följa strömmen? Ska jag bara göra som alla andra? Ska jag göra som vi alltid gjort Eller ska jag försöka bryta normmönstrena?

Jag har försökt att hitta tillbaka till mina ursprungliga rötter; dessa minnen från de dagar då ängarna blomstrade, fåren lammade och jag var fri i natur och kultur.

Dagar med sol och värme, nätter som var kalla och mörka

Sedan flyttade vi till staden med de eviga lampskenen! Där väntade sömnlösa nätter, långa resor och en splittrad själ.

Inombords vandrade jag fortfarande i Kättbos mörka skogar, utanpå förändrades jag långsamt till den självkritiska person jag är idag.

Senare mötte jag ett oerhört motstånd från högsta ledningen på Brunnsviks Folkhögskola; vi fick inte protestera, vi fick inte berätta; om de lurendrejerier som pågick och om det oerhörda motstånd som tryckte ner oss till den absoluta bottennivån för männskligt existensberitagande; att inte vara värd nånting…

Efter kampen återstod bara ruiner och splittrade själar. Kunde det bli mycket värre?

Men något tärde på mig innifrån; att denna skola skulle läggas ner inom en snar framtid var en tung börda att bära under de sista dagarna på Brunnsviks Folkhögskola. Ibland hade jag ont i hjärtat, trodde jag var sjuk. Men jag var även oerhört deprimerad; över farmors bortgång, över ensamheten, över ensligheten och ödsligheten.

Över att inte ha makt att förändra: Den hade försvunnit när medierna försvunnit. Kvar stod vi likt känslomässiga ruiner.

Och skolan tömdes sakta på innehåll; slängdes i containrar eller skyfflades långt iväg i säkerhet från ledningens röntgenblick som genomskådade varenda hemlighetsmakeri eller varenda liten protest som uttalades: Vi trycktes ner i en kollektiv bestrafning! Tårar bröts ut, elever lämnade skeppet och flyttade hem igen eller stannade kvar på det långsamt sjunkande skeppet: Allt kändes omöjligt!

Men när beskedet att skolverksamheten skulle vara kvar vårterminen ut kunde jag först inte tro mina öron. Men när glädjetjuten hördes mellan Brunnsviks röda byggnader förstod jag att det var sant; vi hade vunnit! Vi skulle få gå klart vårt läsår på Brunnsviks Folkhögskola!

Men har endast funnit övergivna ruiner

Det gamla försvann och konsumtionen åt upp en inifrån!

Den fanns överallt; ute på stan och inpå bara skinnet!

Snart vet jag inget annat; snart har jag get upp!

snart blir jag bara en droppe i havet!”