”Vi är överlevande sa han till henne tvärsöver lampans låga.

Överlevande? sa hon.

Ja.

Vad i herrans namn pratar du om? Vi är inga överlevande. Vi är levande döda i en skräckfilm.

Jag bönfaller dig.

Det struntar jag i. Jag struntar i om du gråter. Det betyder inget för mig.

Snälla du.

Sluta.

Jag bönfaller dig. Jag ska göra vad som helst.

Vad då till exempel? Jag borde ha gjort det för längesen. När det fanns tre kulor i revolvern istället för två. Jag var en idiot. Vi har pratat igenom det här. Jag försatte mig inte i den här situationen. Jag blev försatt hit. Och nu har jag fått nog. Jag funderade på att inte ens berätta det för dig. Det skulle säkert ha varit bäst. Du har två kulor och efter det? Du kan inte beskydda oss. Du säger att du är beredd att dö för oss men vad tjänar det till? Jag skulle ta honom med mig om det inte var för dig. Det vet du att jag skulle. Det är det rätta att göra.

Du yrar.

Nej, jag säger sanningen. Förr eller senare få de tag i oss och dödar oss. De kommer att våldta mig. De kommer att våldta honom. De kommer oss och döda oss och äta oss och du vill inte inse det. Du väntar hellre på att det ska hända. Men det kan inte jag. Jag kan det inte. Hon satt där och rökte en bit smal torkad vinranka som om det var en fin cigarill. Hon höll den med en viss elegans med den andra handen vilande över de uppdragna knäna. Hon iakttog honom över den lilla lågan. Vi brukade tala om döden, sa hon. Det gör vi inte längre. Hur kommer det sig?

Det vet jag inte.

Det beror på att döden är här. Det finns inget kvar att tala om.

Jag skulle inte lämna dig.

Jag bryr mig inte. Det är meningslöst. Du kan betrakta mig som en otrogen slampa om du vill. Jag har tagit mig en ny älskare. Han kan ge mig det som du inte kan.

Döden är ingen älskare.

Jo, det är han visste.

Var snäll och gör inte det här.

Jag beklagar.

Jag klarar det inte utan dig.

Låt bli då. Jag kan inte hjälpa dig. Det sägs att kvinnor drömmer om fara för dem de har i sin vård och män drömmer om fara för dem själva. Men jag drömmer inte alls. Du säger att du inte klarar det? Låt bli att försöka då. Så enkelt är det. För jag är färdig med mitt eget horiska hjärta och jag har varit det länge. Du pratar om att ta ställning men det finns ingen ställning att ta. Mitt hjärta slets ur mig den natten när han föddes så be inte om sorg nu. Det finns ingen. Du kommer kanske att visa dig bra på det här. Jag tvivlar på det, men vem vet. Det enda jag kan tala om för dig är att du inte kommer att överleva på egen hand. Jag vet det därför att jag inte borde ha följt med så här långt. En person som inte har någon annan gör klokt i att knåpa ihop en lämplig ande. Andas liv i den varje substanslösa smula och skydda den mot allt ont med sin egen kropp. För egen del hoppas jag bara på evig tomhet och jag hoppas det av hela min själ.

Han svarade inte.

Du kommer inte med nåt motargument för det finns inget.

Tänker du säga adjö till honom?

Nej. Det tänker jag inte.

Vänta bara till morgonen. Snälla du.

Jag måste gå.

Hon hade redan rest sig.

För guds skull, kvinna. Vad ska jag säga till honom?

Jag kan inte hjälpa dig.

Vart ska du ta vägen? Du kan ju inte ens se.

Det behöver jag inte.

Han reste sig. Jag bönfaller dig.

Nej. Jag vill det inte. Jag kan det inte.”